Vad är det för fel på mig, kan jag inte bara vara glad och positiv. Det är som det kommer såna där upp dagar där man tror man kan kan klara allt, det är väl inte så svårt och sen kommer såna här dagar. Såna här dagar man bara vill gräva ner sig. Gömma sig under täcket hela dan och slippa möta världen.

Jag vet inte varför det blir så här. Jag vill ju vara glad för min barns skull, för min mans skull men ibland är det som hjärnan bara säger stop, det är nog nu, det är dags att känna efter lite. Och då händer det, jag bara vill skrika, slå på saker, lägga mig på marken och gråta och hoppas den här stenen i magen ska försvinna..

För jag är inte mer än människa, jag klarar inte av allt, jag klarar inte av allt det här som händer, som har hänt. Och idag är det fars dag och det enda jag kan tänka är att kommer han ens finnas här till nästa gång, till nästa fars dag.. Hans biopsi kunde inte ge oss mycket svar, bara att det inte är något de kan göra, att de vill avvakta medan han tynar bort framför oss.. Jag vet att han fortfarande är här, njut av den här tiden han är här, men inte ens det kan jag.. Inte när det är en del av mig som vill att det ska vara över, slippa ta hand om honom.. Det är den delen som jag vill ge ett kok stryk för så tänker man inte, så ska man inte tänka, det är förbjudet. Han ska ju leva förevigt, det är det man vill åtminstone.

Så grattis på fars dag pappa, vad än min tankar leder mig så är en sak säker, jag älskar dig och min födelsedag är snart här och det enda jag önskar mig är ett mirakel, att din tumör ska försvinna...