Kollar på Cold Case och det citat kommer upp hela tiden "den enda som kan döma dig är du själv" Väldigt sant, det vet man själv, jag har varit min egen domare i många år nu, dömt själv att misslyckas, att tro att jag är misslyckad.

Det var värre förut, det behövdes inte mycket för att tro att jag var oduglig. Det behövdes inte mycket för att döma mig själv om och om igen..

Men nu är det bättre men jag måste sluta döma mig själv, måste sluta tro att jag är mindre värd, måste sluta tro att jag inte klarar av saker. Hur kommer det sig att man bara hör det dåliga folk har att säga om än det bra. När ska jag börja ta in det bra, för sån har jag varit så länge jag kan minnas, har alltid tagit in det dåliga. Det är väl det som varit problemet, jag tar åt mig för mycket, ältar för mycket i dåliga saker. Legat i sängen och stirrat upp i taket och tänkt varför saker händer mig, varför mina föräldrar var tvungna att skiljas, varför min pappa har en hjärntumör, varför jag är så feg med vissa saker, varför jag är så nervös för saker som inte är farliga, varför jag är så rädd för saker som inte mening att vara rädd för, varför min syskon har det svårt, ja varför.. För antagligen blev det bara så, med mig vet jag varför. Men allt annat är det inte jag kan svara på, varför mina föräldrar skildes ligger inte på mig att svara på, det ligger dom. Varför min pappa fick en hjärntumör kan ingen svara på, man får bara vara "glad" att den är godartad. Varför mina syskon har det svårt, det är inte mitt ansvar men jag gör det jag kan, det gör man för sin familj.

Så min mamma och jag håller kontakt, men det kommer aldrig bli detsamma som förut, inte för att vi har stått nära, hon är ju en anledningarna för alla mina varför. Ville aldrig släppa någon nära, inte ens nu när hon kanske behöver. Hon har byggt på sin mur länge, nu är krävs det nog mycket för att riva ner den. Min hann någon riva ner innan den hann stelna. Och det är jag mycket tacksam för.

Så därför kan jag se på min dotter när hon är arg, ledsen eller glad och känna glädje att hon kan uttrycka sig själv och veta att det är ok, veta att vi finns där även om vi blir arga, ledsna eller glada. För det är enda jag kan ge henne, något som en mor ska kunna ge sina barn, något jag aldrig fick själv och det är kärlek, trygghet och stabilitet. Jag födde henne, jag ska uppfostra henne och jag ska ge henne det hon mest behöver, utan att döma, mig själv...

Idag bröt jag ihop, trodde aldrig att det skulle komma, har ju varit nere och ledsen för allt som hänt men jag har ändå lyckats hålla skenet uppe. Idag gick det bara inte, min man och jag hade vårat första rejäla gräl sen vi gifte oss och medans jag stod där och la in disken argt och gapade på honom och han gapade tillbaka. Då kom allt över mig, allt jag lyckats hålla sen pappa blev sjuk bara välde över mig. Jag bara bröt ihop och grät, och det kändes så skönt att äntligen få en reaktion av allt som hänt. Så jag sjönk ihop på golvet och lät min man trösta mig. Och efteråt kändes det som stenen i min mage hade lättat lite.

Men det är ju inte över än, inget har ju förändrats, min man tycker jag ska acceptera läget som är mellan mina föräldrar. Att det inget jag kan säga och göra åt det ändå. Men min ilska är ju fortfarande där, har bara tagit ut det på fel personer. Och det är ju det som har varit problemet också och anledningen till grälet att jag har varit så arg, men jag vet inte hur jag ska hantera det med annat än ilska. Jag är så trött på att vara arg, är så trött på att känna mig maktlös. Ibland känns det som det inte är jag som är här, att jag har blivit utbytt för tillfället av en tom, arg, trött person. Trodde inte allt skulle påverka mig så mycket men det har det.

Och jag ältar, jag försöker vrida och vända på det men jag hamnar alltid på ruta ett igen hur jag än gör. Min man tycker jag tänker för mycket, men det här händer inte honom. Det händer mig, trodde inte det skulle varit lika illa om pappa inte varit sjuk. För att se honom sjuk och utan stöd krossar mitt hjärta. Och det gör mig arg på en viss person. Hon läser inte det här, jag tror hon egentligen bryr sig men jag säger det här att det du har gjort och håller på med krossar mitt hjärta också, mer än du anar. Jag trodde barnen skulle få någon slags kontakt med dig, för mig spelar det ingen roll snart, jag har fått nog. Presenter och allt som du tror ska ger kärlek vill jag inte ha, inte barnen heller, de vill ha dig, de förstår inte men jag tror jag inte ens vill ha dig längre.. Jag är trött på att vara arg, jag är trött på att låtsas, så jag går vidare nu, jag bröt ihop och nu går jag vidare utan dig.. Jag tänker inte bli som dig för mina barn förtjänar bättre. Jag har aldrig varit bra på konflikter eller hantera känslor eller säga vad jag tycker så även om du inte läser detta så behövs det sägas. Du kanske födde mig, du kanske uppfostrade mig men du verkar ha bestämt dig och då gör jag också det. Hejdå mamma..