Jag vet, det här är inte min skrivblogg men jag känner att jag vill skriva om något jag känner till, det här känner jag till, det här är något verkligt..

En familj kan bestå av många personer, en nära vän, farmor-farfar, mormor-morfar, syskon osv.. Min familj bestod ifrån början i två delar. Mor-far-syskon, man-jag-barn. Men nu, ibland vet jag inte om vad jag ska känna för hur jag än vrider och vänder det så lyckas jag aldrig hitta till start.

Jag trodde det skulle vara lätt att ta bort sin mamma ur sitt liv, jag menar så engagerad hon är i mig just nu, noll alltså, så borde det inte vara så svårt. Men när jag ser henne känns det som mitt hjärta ska gå sönder. En del av mig vill bara springa till henne och krama om henne, som en liten flicka och att hon ska krama om mig och säga att allt kommer ordna sig. Den andra delen är så arg, så jävla arg på hennes beteende att man vill skrika åt henne att dra åt helvete och kom inte tillbaka! Men just nu är det inget av det, bara neutralt, de få ggr jag ser henne då vill säga. För häromdan kom det över mig, som det alltid nästan gör när man är själv eller inte jobbar, hur mycket jag saknar dom, speciellt pappa.

Jag vet, han är ju fortfarande här, men det är inte samma sak längre. Han är inte samma längre. Jag ser hur han kämpar med sin sjukdom, hur han helst vill klara sig själv, hur tröttsamt det är att försöka förklara sig. Han är ingen börda, men för en gångs skull hoppas jag att han skulle ta hand om mig istället för tvärtom..

För just nu känns det som man har en period, en period av jobbiga tankar, att inte ens vilja gå upp ur sängen vissa dagar. Jag vet att han är bättre, men jag hinner ju aldrig reagera förrän något nytt händer, jag gör mitt jobb, sköter om mina barn och allt därimellan för jag kan inte ställa in, jag kan inte sluta leva och jag kan inte stanna upp för då, då kommer allt komma.

Så igår var det midsommar, jag var väldigt nykter, inte bara för att ta hand om barnen och dessutom att se till pappa hade det bra och ge hans mediciner i tid. Jag har inte druckit alkohol på ett halvår, jag mår inte bra av det, min panikångest mår inte bra av det. Sen är jag rädd för att om jag dricker, slappnar av, släpper loss, tappar kontrollen kommer allt komma, allt som lyckats lägga undan, allt som hänt under de här två åren att krypa upp inom mig och ta över mig. Tänker inte utsätta mig för det förrän jag vet att jag klarar av det.

Men jag har en tid då jag ska prata med någon, så det är väl ialla fall en början..

Med min man och jag är det bättre, men inte helt bra än, jag tror vi missat oss en del, tror att vi umgås på fel sätt eller inte alls. För ibland undrar jag ens om han vill ha mig där, eller om det ens spelar någon roll. Man hamnar ju gärna i vardagsrutiner, man hamnar lite isär. Men när jag föreslog idag (ja jag vet JAG förslog) att jag kunde ha den lilla och han kunde stanna kvar hos hans mamma med den stora en natt till (vi hade firat midsommar med hans släkt) så tackade han inte nej. Även om hans gräsallergi blir så mycket värre där ute på landet än hemma så ville han vara kvar där, utan mig. Så ibland undrar jag var vi har varandra, om han ens trivs i mitt sällskap eller om bara är med mig för att vi har barn eller för ren vana skull. Jag vill inte lämna honom, jag älskar honom men jag vill ju ha respons, kramar, pussar. Sånt som jag är så himla bra på  menar jag hhrrrmmm...

Snart är det semester och jag undrar hur det ska gå, vi är mer som en familj nu, men jag vägrar bli som mina föräldrar som knappt rörde varandra eller såg på varandra i våran närhet. Mina barn ska inte behöva växa upp med det, men så känner jag att jag skadar dom om vi går isär, kommer de klara av det, kommer jag klara av det. Nya familjer, varsitt hem, jag vill ju inte utsätta dom för det. Och det är heller inte det jag vill, jag har svårt med närhet, jag har svårt att få den och ta emot den. Jag tror det är likadant för honom, för när han pratade igår med folk, lite på örat berättade han saker han inte ens berättat för mig. Hur kommer det sig att det är så jäkla lätt att öppna sig för andra och inte mig?...

Ältande, detta ältande, tro mig, jag är också trött på det. Men vad ska man göra, någonstans måste ju man få ut all jäkla skit som försigår i huvudet...

 

pao

26 juni 2010 22:53

kämpa vidare :/

http://paulinagid.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Cancer, det första som kommer i tankarna när någon smärta dyker upp i kroppen som man inte känner igen. Orden maler genom huvudet, upprepar sig om och om igen för att kunna gräva en grop av ängslan och ångest hos mig. "Sluta nu, det är bara lite magk...

Vad är det för fel på mig, kan jag inte bara vara glad och positiv. Det är som det kommer såna där upp dagar där man tror man kan kan klara allt, det är väl inte så svårt och sen kommer såna här dagar. Såna här dagar man bara vill gräva ner sig. Gömm...

Vad ska man skriva då, jag har inte vart här på ett tag. Tror jag la ner skrivandet ett tag men nu kommer en sån där period som man bara känner för att bli en struts och stoppa ner huvudet i sanden och hoppas allt har löst sig när man tittar upp igen...

Igår fick mitt inlägg och låta som att han var på dödsbädden. För mig kändes det kanske lite så, och det var inte meningen att skrämma upp någon, även om det var jag som skrämdes upp mest. Idag var jag och hälsade på honom och han såg bättre ut, åt m...

Det här är till dig älskade pappa, förlåt att jag har undvikit, förlåt att jag trodde allt var bra. Tänk vad fel jag hade, jag hatar att vara den person som börjar bry sig när du är sjuk för det vill jag inte vara, jag vill inte vara den personen. Me...