Cancer, det första som kommer i tankarna när någon smärta dyker upp i kroppen som man inte känner igen. Orden maler genom huvudet, upprepar sig om och om igen för att kunna gräva en grop av ängslan och ångest hos mig. "Sluta nu, det är bara lite magknip" säger min resonliga sida. "Du har haft det så här ett tag, du kan lika gärna vara döende" kontrar min oresonlighet. Allt sitter i mitt huvud. Det är jag själv som orsakar min egen ängslan. Min ångest som är så djupt rotad i mig att den nu förtiden är ovanligt när dess frånvaro oroar mig. Varför låter jag mig inte vara lycklig? Varför tro att alltid olycka finns bakom nästa krök? För jag är rädd. Rädd för cancern som tog min pappa ifrån mig, rädd för att inte leva, rädd för att dö. Dö från mina barn. Rädd för att de ska behöva genomgå det jag genomgick.  Att bara kunna se på medan någon man älskar, respekterar långsamt försvinner framför en utan att man kan göra ett skit. Så jag får ångest, jag får ängslan, oro och panikattacker.  Ibland blir det för mycket, ibland blir längtan till att leva en stor börda. Ingen vet vad som kommer hända,  om man tänker logiskt så kan jag lika gärna dö i en olycka, få cancer eller leva till jag är 90. Utsikten efter framtiden blir som ett sökande för att kunna veta nästa steg man ska ta framåt. Fast hur än framtiden blir så borde inte frågan vara när kommer jag dö utan kommer jag ha levt?..