Jag är så trött, verkligen inte på humör. Man är på jobbet och längtar hem till sin familj. Och när man kommer hem är det bara kaos, jobbiga utbrott och en pappa som bara duger. Känner mig bortglömd. Känner som det spelar ingen roll om jag är där. Pappa får göra, mamma bort.. Det värker i hjärtat, antagligen är det sånt som är vanligt. Men jag kan inte hjälpa det, för det gör mig så himla ledsen att känna mig utanför.

Och dessutom att inte komma med in i gruppen av den andre föräldern. Jag hör ju inget att mamma duger också, mamma kan också hjälpa. Man jag hör inget, jag får ingen respons. Inte konstigt när pappa bara duger när mamma ändå inte får hjälpa till. Kunde jag lika gärna stannat kvar på jobbet om ändå ingen vill ha mig här.

Är verkligen inte på humör heller, ont i en visdomstand, pms och allmänt pisshumör. Men det spelar väl ingen roll, ingen vill väl ändå känna sig ovälkommen i sin egen familj..

Hej hopp. Nu helgen dragit förbi, ska man till jobbet imorgon. Längtar la inte ihjäl mig precis ;) Har börjar skrivpuffa som sagt, väldigt roligt men samtidigt lite rädd för dålig kritik, men det ska man väl tåla om man vill bli bättre, man ska kunna ta in det utan att det ska förstöra mitt skrivande.

Annars har helgen varit bra, varit med kompisar, har känts konstigt att gå omkring och prata utan att bli avbruten och utan att stanna hela tiden. De åkte med sin pappa till hans kompis och hans barn och var där över helgen. Hann sakna dom alla tre massor kan jag lova. Hann städa jättemycket och möblera om och sätta upp tavlor hehe. Men nu är det hemma igen och det känns som vanligt :)

Barnen sover sen en timme tillbaka, jag har hunnit skrivpuffa lite, kika gärna in och kolla på mitt senaste verk www.fruganpuffar.bloggplatsen.se :)

Ska kolla på film men ni får ha det bra allihop, eller den lilla skara som följer min blogg!

Ja ni hörde det, eller läste det ;) Jag har börjar skrivpuffa vilket innebär att jag får utmaningar att skriva om och lägger upp det på min andra blogg och lägger en kommentar på skrivpuff.se Ni får jättegärna kika och kommentera om vad jag skriver, helt ok ;)

Det här puffandet sker på: 

http://fruganpuffar.bloggplatsen.se

XoXo/Pippi

Jag tror det är nog nu, jag tror det är nog med ältande nu. Inte för att det inte är tillåtet, inte för att det inte är mer än rätt. Jag är helt enkelt trött på det, trött på att älta saker om och om igen till ingen nytta. Jag vill ju mer än det här, jag vill så mycket mer. Och mest av allt vill jag kämpa för det och inte ha mina barn att leva ut mina drömmar. För det kommer inte vara deras, deras kommer vara annorlunda, något annat, något de brinner för. Det är det jag hoppas iallafall. Att de ska ha drömmar, stora som små. Spelar ingen roll, bara de ser framåt och veta att de kan klara vad som helst och att jag står bakom dom. Är inte det vad alla vill för sina barn..

Så jag håller på att leta upp skrivarkurser, det är en passion, att skriva, att uttrycka mig själv i ord. Att ge ut en bok en dag, är min stora dröm. Jag har inte ens försökt, har varit för rädd för nekande. Att någon ska tycka det är dåligt. Men jag tror att det blir mycket nekande, man kan få mycket nej, men en dag kanske ett ja, ett ja som kommer få min värld att rulla ett extra varv av glädje.

Så dom som säger att man inte kan få som man vill, men jag har läst historier, otroliga historier. Läkare som säger att någon aldrig kommer gå, kommer vakna, tala osv och de gjorde det, vanliga människor som aldrig var utåtriktade eller med populär och ändå man ser på tv varenda dag. Eller hemmafrun som skrev boken som förändrande världen, eller synen på vampyrer ialla fall ;)

Jag kanske inte kan skriva en sån bok, inte ens nära den. Men jag kan försöka. Jag kan alltid försöka..

Det sägs att man inte kan uppskatta det man har för man har förlorat det, det är så det känns idag, jag har inte förlorat men jag är på god väg. När du sa att det kändes mer som vi var vänner nu så trodde inte jag att jag skulle reagera som jag gjorde, ja du var där, du vet. Du ville inte att jag skulle vara ledsen men det blev jag, det är jag. Känns som jag har en stor sten i magen, idag var en sån dag jag inte ville släppa taget, jag ville inte att du skulle gå, för då kanske du inte skulle komma tillbaka.

Jag blev rädd, jag är rädd, för att förlora dig. Du kanske inte tror det men din blick, dina ord, slog mig i ansiktet och ömmar fortfarande. För hela tiden har det varit jag, jag som alltid har strulat till det för oss, jag som alltid ska krångla. För det är sån jag är.. Jag hatar det, för jag inser inte konsekvenserna av mitt beteende. Jag ångrar inte det jag skrev för det är sant. det har varit dåligt, väldigt dåligt. Och jag har inte orkat engagera mig, jag slutade engagera mig ända sen jag sa ja. För livet kommer ivägen, barn, jobb, allt.

Men idag var det du som hade fått nog, idag var det du som för första gången sa som det var, att du inte orkade längre. Jag har väntat länge men när det väl kom till det här så blev jag helt stum, jag trodde det var det här jag ville höra. Höra vad jag kände, få bekräftelse på vad mina tankar, mina känslor. Det chockade mig att så var inte fallet, det var inte alls det här jag ville. Jag vill ha dig och jag vet, jag ändrar mig som jag byter underkläder ungefär. Men jag vill ha det bättre, det vill jag. Och jag tror att du vill det också, åtminstonde hoppas jag det. Men jag tror du har mycket i huvudet nu och jag har inte funnits där, snarare tvärtom, kanske t.o.m gjort det jobbigare för dig.

Jag har varit självisk och jag är ledsen, ledsen för allt du behövt utstå, för jag vet att jag inte kan vara snäll ibland. Jag vet att jag kan såra om jag vill det. Men det är inte lätt för mig heller, när du aldrig är här, när jag aldrig ser dig. När jobbet är för mycket, när barnen är för mycket behöver jag stöd också.

Och nu tänker jag varför du inte ville trösta mig, varför du inte ville se mina tårar, ifall det blev för mycket för dig. Ifall det inte var det du hade väntat dig. För det är svårt också, vi fick fem minuters till att prata om något som borde ha pratats om förlängesen. Men vi har inte tid och här är vi och vad är vi. Vad vill du att vi ska vara. Jag vet att vi kan, vi är mer än vänner. Vi har mer än det i oss. Vi måste bara släppa fram och våga satsa. Speciellt jag..

Så vad händer nu, för jag gillar inte den här känslan av tomhet hos dig, jag vet att du kanske har fått nog men jag kommer ha humörsvängningar för jag är en sån person, jag kommer vara arg, kanske för struntsaker men jag är också en glad person och du vill inte missa det, den är guld värd ;)

Vi behöver jobba på det här, vi behöver kämpa, jag behöver kämpa, inte för barnen, inte för dig, utan för oss, för vi förtjänar att vara lyckliga, tillsammans.. Om det är det du vill.

Du ska få se, du kanske tror mig, men du ska få bevis, bevis på att min kärlek till dig är äkta och inte bara något att leka med. Vi kanske gifte oss för fel orsaker men nu är vi gifta och tänker stå för det. Som jag gjorde från början, när jag stod för att ha vårat barn med dig fastän vi bara hade varit ihop en månad.

Det har gått fem år snart och vi är fortfarande tillsammans och gifta. Folk tycker det är starkt av oss att ha kunnat hålla ihop, att kunna lyckas med det både som unga och med barn.

Så tyck vad du vill, känn vad du vill, nu har du fått mitt svar. Jag väntar på dig här när du kommer hem, jag kommer vänta här alla kvällar efter dig, jag kommer stå vid din sida. Du ska få se, och jag lovar dig, det kommer vara sevärt.

Evig kärlek, glöm inte det, älskar dig/ Din (mycket stolta) Fru

När man föds, föds som syskon skapas blodsband. Du kommer alltid vara bunden till den här personen, inte som du är bundet till ditt barn, inte som du är bunden till en föräldrar. Men ni växte, lovade varandra att alltid vara kompisar. Men löften kan ibland vara svåra att hålla.

Samma som familj har olika betydelser för olika personer. När någon frågar hur det är med min familj så svarar man ju den som är närmast, man och barn. Syskon är ju också familj, pappa är också familj. Men ändå är ju delat i de som står en närmast.

Så det gör faktiskt lite ont när man inte får kontakt med ett av dom, som att det inte spelar någon roll längre. Nu är alla borta, bara deras saker kvar. Men vi påminner kanske henne, påminner henne om allt som har försvunnit för henne. Kanske det är då hon väljer att ta bort, minska, slippa se oss i ansiktet och kännas vid hennes "andra familj". För det är väl vad vi är nu, den som tjatar, den som vill saker.

Spelar kanske ingen roll längre, men jag saknar henne ändå, saknar min syster. Det är mycket för oss alla, men jag kan inte ta bort någon, kan inte välja sina syskon. De här är dom jag fått och jag skulle inte vilja byta bort någon av dom.

Förlåt, vi påminner, jag vet. Men se oss inte som dåligt, se oss inte som andra val. Se oss som det vi är, dina syskon för det av något borde ju betyda något..