Jag vet, det här är inte min skrivblogg men jag känner att jag vill skriva om något jag känner till, det här känner jag till, det här är något verkligt..

En familj kan bestå av många personer, en nära vän, farmor-farfar, mormor-morfar, syskon osv.. Min familj bestod ifrån början i två delar. Mor-far-syskon, man-jag-barn. Men nu, ibland vet jag inte om vad jag ska känna för hur jag än vrider och vänder det så lyckas jag aldrig hitta till start.

Jag trodde det skulle vara lätt att ta bort sin mamma ur sitt liv, jag menar så engagerad hon är i mig just nu, noll alltså, så borde det inte vara så svårt. Men när jag ser henne känns det som mitt hjärta ska gå sönder. En del av mig vill bara springa till henne och krama om henne, som en liten flicka och att hon ska krama om mig och säga att allt kommer ordna sig. Den andra delen är så arg, så jävla arg på hennes beteende att man vill skrika åt henne att dra åt helvete och kom inte tillbaka! Men just nu är det inget av det, bara neutralt, de få ggr jag ser henne då vill säga. För häromdan kom det över mig, som det alltid nästan gör när man är själv eller inte jobbar, hur mycket jag saknar dom, speciellt pappa.

Jag vet, han är ju fortfarande här, men det är inte samma sak längre. Han är inte samma längre. Jag ser hur han kämpar med sin sjukdom, hur han helst vill klara sig själv, hur tröttsamt det är att försöka förklara sig. Han är ingen börda, men för en gångs skull hoppas jag att han skulle ta hand om mig istället för tvärtom..

För just nu känns det som man har en period, en period av jobbiga tankar, att inte ens vilja gå upp ur sängen vissa dagar. Jag vet att han är bättre, men jag hinner ju aldrig reagera förrän något nytt händer, jag gör mitt jobb, sköter om mina barn och allt därimellan för jag kan inte ställa in, jag kan inte sluta leva och jag kan inte stanna upp för då, då kommer allt komma.

Så igår var det midsommar, jag var väldigt nykter, inte bara för att ta hand om barnen och dessutom att se till pappa hade det bra och ge hans mediciner i tid. Jag har inte druckit alkohol på ett halvår, jag mår inte bra av det, min panikångest mår inte bra av det. Sen är jag rädd för att om jag dricker, slappnar av, släpper loss, tappar kontrollen kommer allt komma, allt som lyckats lägga undan, allt som hänt under de här två åren att krypa upp inom mig och ta över mig. Tänker inte utsätta mig för det förrän jag vet att jag klarar av det.

Men jag har en tid då jag ska prata med någon, så det är väl ialla fall en början..

Med min man och jag är det bättre, men inte helt bra än, jag tror vi missat oss en del, tror att vi umgås på fel sätt eller inte alls. För ibland undrar jag ens om han vill ha mig där, eller om det ens spelar någon roll. Man hamnar ju gärna i vardagsrutiner, man hamnar lite isär. Men när jag föreslog idag (ja jag vet JAG förslog) att jag kunde ha den lilla och han kunde stanna kvar hos hans mamma med den stora en natt till (vi hade firat midsommar med hans släkt) så tackade han inte nej. Även om hans gräsallergi blir så mycket värre där ute på landet än hemma så ville han vara kvar där, utan mig. Så ibland undrar jag var vi har varandra, om han ens trivs i mitt sällskap eller om bara är med mig för att vi har barn eller för ren vana skull. Jag vill inte lämna honom, jag älskar honom men jag vill ju ha respons, kramar, pussar. Sånt som jag är så himla bra på  menar jag hhrrrmmm...

Snart är det semester och jag undrar hur det ska gå, vi är mer som en familj nu, men jag vägrar bli som mina föräldrar som knappt rörde varandra eller såg på varandra i våran närhet. Mina barn ska inte behöva växa upp med det, men så känner jag att jag skadar dom om vi går isär, kommer de klara av det, kommer jag klara av det. Nya familjer, varsitt hem, jag vill ju inte utsätta dom för det. Och det är heller inte det jag vill, jag har svårt med närhet, jag har svårt att få den och ta emot den. Jag tror det är likadant för honom, för när han pratade igår med folk, lite på örat berättade han saker han inte ens berättat för mig. Hur kommer det sig att det är så jäkla lätt att öppna sig för andra och inte mig?...

Ältande, detta ältande, tro mig, jag är också trött på det. Men vad ska man göra, någonstans måste ju man få ut all jäkla skit som försigår i huvudet...

Igår fick mitt inlägg och låta som att han var på dödsbädden. För mig kändes det kanske lite så, och det var inte meningen att skrämma upp någon, även om det var jag som skrämdes upp mest. Idag var jag och hälsade på honom och han såg bättre ut, åt mat och kollade på tv, även om jag fick hjälpa honom med maten så verkade han må bättre. Och det sa han själv, fastän hans tal fortfarande lite ur funktion för tillfället. Men vi hoppas på att se nya tag för dag som går nu.

Det kan inte vara lätt för honom och låta andra ta hand om honom. Speciellt inte hans egna barn. Men vi älskar ju honom och vill finnas där så han får helt enkelt stå ut med det!

Ringde och bokade tid hos en läkare på vårdcentralen som jag hoppas kan ge mig en remiss till en någon jag kan prata, tydligen måste man gå igenom läkare nu förtiden om man ska prata med någon. Men men, jag är glad att jag tog modet till mig och ringde för jag kände att det var dags. Även om jag inte vill annat än att må bra och kunna klara mig själv så klarar jag inte av att hantera allt själv heller längre. Jag behöver mer än andras ord om att allt ska bli bra, med pappa blir det nog bra men jag mår fortfarande inte bra och jag märker det själv. För mina barn och min man så behöver jag nog prata med någon annan om allt. Någon utomstående.

Det var väldigt trevligt att träffa systeryster idag igen och prata, känns som man missar varandras liv hela tiden. Vi stod så nära varandra som barn och idag kändes som vi fick kontakt igen. Väldigt glad för detta!

Sen vill jag passa på att säga till min man att jag älskar honom väldigt mycket och är otroligt glad för att ha honom i mitt liv, du har varit ett sånt himla bra stöd den här veckan när minstingen varit sjuk och tagit hand om barnen när jag varit och hälsat på pappa på sjukhuset, tack för du finns, hade inte klarat det här utan dig.

Annars så känner jag mig helt slut, det har varit en lång vecka och ska nu gå och lägga mig. Imorgon ska mannen bort och jobba lite och jag ska umgås hela dagen med mina fina barn som jag inte har sett så mycket av den här veckan, imorgon ska det tas igen, myyys och skooj hela dagen!!!

XoXo/ Pippi

Det här är till dig älskade pappa, förlåt att jag har undvikit, förlåt att jag trodde allt var bra. Tänk vad fel jag hade, jag hatar att vara den person som börjar bry sig när du är sjuk för det vill jag inte vara, jag vill inte vara den personen. Men när du mådde bättre så släppte jag dig, jag släppte min oro för dig. Lät dig ta hand om dig själv, och det funkade tills nu. Fan alltså! Jag hatar det här. Varför kan du inte bara må bra. Varför kan du inte bara få vara..

Jag vet att du inte alltid kanske funnits där när jag behövde dig, men antagligen visste du inte hur du skulle hantera mig när jag var tonåring, men när jag fick barn fick vi sådan bra kontakt, då kändes allting äntligen bra. Du var ju där när min första lärde sig gå, du kom och besökte sjukhuset när hon var född med mamma då hon brydde sig. Vi brukade prata massor på vägen hem till er och du var så full av liv. Idag var du inte det, idag var den värsta dagen i mitt liv, har aldrig sett dig så här och det är ingen fin bild att ha i huvudet. Och det är inte ditt fel, verkligen inte, det är den förbannade helvetesjävlaskit tumörens fel. Jag hatar den, för den har förstört dig. Den har tagit dig ifrån mig. Den tog från dig ditt liv du hade. Jag vill inte förlora dig, hör du det! Inte än.. Jag tror inte jag skulle klara av det... Vi, dina barn, behöver dig. Vilket skick du än är i.

Vem är egentligen redo för det, jag vet, tänk positivt men jag vet inte om jag kan. Inte efter idag. För jag det enda jag kan tänka när jag gick idag var att jag inte fick säga hejdå, jag fick inte säga hejdå till min älskade pappa. Jag vet att jag skämtar, jag vet att jag gärna sätter upp en mask att allt är ok, men det är det inte ok. Allt är fan inte ok! Jag mår skit rent ut sagt.

Varje dag som går tänker jag på hon som inte bryr sig, den där som jag faktiskt inte vill ha något med att göra längre för hon förtjänar inte det. För när hon lämnade pappa lämnade hon oss. Jag kan inte hjälpa att vissa betyder mer, men jag borde betyda mer, jag borde betyda något... Jag vet att man inte ska älta men hur kan man låta bli. Hur fan kan man fungera ens ibland undrar jag. För jag vill just nu inget annat än att vakna upp ur den här förbannade mardrömmen som tagit över mitt sinne. Vi skulle ju vara en familj, kommer vi ens ihåg hur det är längre, kommer vi ens ihåg hur man är en. För just nu känns som vi lever i grupper, att den gör så och den gör si. Och dom två som ska hålla ihop oss kan inte. Så vi får klara det här själva och det känns inte som vi gjort något bra jobb hittills. Jag vill inte ha ihop mamma och pappa igen för hon förtjänar inte ens att prata med honom. Hon förtjänar inte ens att vara min mamma, så vitt jag vet har jag inte ens någon.

För hur det även har varit, så försöker pappa i alla fall. Han uppskattar ialla fall att se sina barnbarn och det är mer än vad man kan säga om henne. Men nu är det försent. Hör du det också, det är försent. Så kom inte hit och försök ens. Inte för att hon skulle göra det. Såpass känner jag henne, det är väl det enda bra med henne, hon är för feg för att försöka och hon vet när man ska ge upp.

Jag hoppas bara hon inser vad hon gett upp..

Bli frisk nu pappa och sluta skräm oss så, när jag kommer förbi imorgon så ska du må bättre, det måste du.. Ge inte upp, vad du än gör ge inte upp. För vi är inte redo att ge upp dig...