Uppdatering på livet, livet som för tillfället är lugnt, lagom, normalt, vanligt..

Vad nu vanligt innebär, gör som alla andra gör, kör sitt race på utan att tänka för det är så rutin. Tråkigt kallar jag det, gillar inte vanligt. Tycker det är så normalt, så vanligt ;) Men livet är vad man gör det till.

Tänk jag fick en massa migtid på stan för några dagar sedan, tänk vad det kan göra för själen, att bara vara mig för ett tag. Kom hem med ett leende på läpparna men då var mannen inte riktigt på humör. Men han haft mycket att tänka på, trött på beslut som måste fattas, trött på att vara en bonde bland bättre schackpjäser, vill nog inte längre spelas ut mot de andra. För jag ser det, han kanske inte tror att jag gör det men jag ser det. Men jag vet inte vad jag ska säga, jag vet inte vad för råd jag kan ge, det är ju upp till honom. Förstår att han är trött på det här, jag är också det, jag har tröttnat rejält, tröttnat så det står det över huvudet på mig. För det är ju inte så jag vill leva, är så trött på folk som tror de vet hur man ska ha det. Tror de vet bättre, förlitar sig att man inte kan klara sig på något annat sätt. Men de lever inte vårat liv, de vet hur vår vardag är, hur vi har det. Så kom inte och påstå något annat för då kommer ni ha fel.

Ska man verkligen behöva sätta jobb och allt annat före en själv, ens liv, ens äktenskap. Ska verkligen pengar ha så stor roll, jag vet att jag vill ha mer än det här, men vad det innebär att få det känns som ännu mer uppoffring. För ju längre vi satsar på annat, desto längre kommer vi bort från varandra. Allt känns så konstigt, så obekvämt, som det inte är vi längre. Kanske är vi bara vänner, kanske är vi något annat. Men jag har en känsla, en tro att det inte så här det ska vara, det är inte så här man ska leva tillsammans. Även om man kanske trivs ihop, om man pratar, om man säger saker till varandra, bra saker så känns det ändå som man missar något viktigt. Något som borde ha byggt upp förlängesen. Såklart vet jag väl att man inte går dygnet runt på rosa moln och fnittrar och har fjärilar i magen. Men någonting måste det ju kännas, något mer.

För jag vill inte vara otrogen, jag vill inte vara ute och ragga, jag vill bara ha någon som är där, helger, röda dagar, semester och allt vad det innebär. Men det ända jag kan tänka på är att jag kan inte lämna honom, min barns far, de förtjänar att växa upp med honom, de förtjänar att få se honom varje dag. För det är ju inte deras fel hur vi känner, hur vi agerar, hur vi tänker om varandra eller vårat förhållande. Gud det här är så svårt, för det jobbiga är jag vet vad jag hade gjort om vi inte hade haft barnen, då hade jag inte stått ut länge. Så ifall barnen är det som hindrar mig vad har vi kvar då förutom det, betyder bara att vi behöver mer tid själva, eller är det småbarnstiden som spökar då de flesta förhållande prövas mest. Eller är det bara jag, struliga jag, som aldrig kan bestämma vad jag vill som vill behålla min trygga bubbla för att slippa oroa för klara mig själv, eller gör jag det för barnen, för de förtjänar att få båda sina föräldrar, båda två i sitt liv att se varje dag. Eller älskar vi verkligen varandra och det är därför vi är kvar, fast allt annat är i vägen så vi hinner inte med, med oss..

Så vi kommer på saker vi vill göra, saker vi ska göra, men ändå, jag känner mig ensam. För om hon inte var här, så skulle jag nog inte orka för det gjorde jag inte förra gången. Men vem vet, kanske jag står ut för framtidens skull, hoppas på att vi är där då, tillsammans...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Cancer, det första som kommer i tankarna när någon smärta dyker upp i kroppen som man inte känner igen. Orden maler genom huvudet, upprepar sig om och om igen för att kunna gräva en grop av ängslan och ångest hos mig. "Sluta nu, det är bara lite magk...

Vad är det för fel på mig, kan jag inte bara vara glad och positiv. Det är som det kommer såna där upp dagar där man tror man kan kan klara allt, det är väl inte så svårt och sen kommer såna här dagar. Såna här dagar man bara vill gräva ner sig. Gömm...

Vad ska man skriva då, jag har inte vart här på ett tag. Tror jag la ner skrivandet ett tag men nu kommer en sån där period som man bara känner för att bli en struts och stoppa ner huvudet i sanden och hoppas allt har löst sig när man tittar upp igen...

Jag vet, det här är inte min skrivblogg men jag känner att jag vill skriva om något jag känner till, det här känner jag till, det här är något verkligt..   En familj kan bestå av många personer, en nära vän, farmor-farfar, mormor-morfar, syskon o...

Igår fick mitt inlägg och låta som att han var på dödsbädden. För mig kändes det kanske lite så, och det var inte meningen att skrämma upp någon, även om det var jag som skrämdes upp mest. Idag var jag och hälsade på honom och han såg bättre ut, åt m...