Cancer, det första som kommer i tankarna när någon smärta dyker upp i kroppen som man inte känner igen. Orden maler genom huvudet, upprepar sig om och om igen för att kunna gräva en grop av ängslan och ångest hos mig. "Sluta nu, det är bara lite magknip" säger min resonliga sida. "Du har haft det så här ett tag, du kan lika gärna vara döende" kontrar min oresonlighet. Allt sitter i mitt huvud. Det är jag själv som orsakar min egen ängslan. Min ångest som är så djupt rotad i mig att den nu förtiden är ovanligt när dess frånvaro oroar mig. Varför låter jag mig inte vara lycklig? Varför tro att alltid olycka finns bakom nästa krök? För jag är rädd. Rädd för cancern som tog min pappa ifrån mig, rädd för att inte leva, rädd för att dö. Dö från mina barn. Rädd för att de ska behöva genomgå det jag genomgick.  Att bara kunna se på medan någon man älskar, respekterar långsamt försvinner framför en utan att man kan göra ett skit. Så jag får ångest, jag får ängslan, oro och panikattacker.  Ibland blir det för mycket, ibland blir längtan till att leva en stor börda. Ingen vet vad som kommer hända,  om man tänker logiskt så kan jag lika gärna dö i en olycka, få cancer eller leva till jag är 90. Utsikten efter framtiden blir som ett sökande för att kunna veta nästa steg man ska ta framåt. Fast hur än framtiden blir så borde inte frågan vara när kommer jag dö utan kommer jag ha levt?.. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Vad är det för fel på mig, kan jag inte bara vara glad och positiv. Det är som det kommer såna där upp dagar där man tror man kan kan klara allt, det är väl inte så svårt och sen kommer såna här dagar. Såna här dagar man bara vill gräva ner sig. Gömm...

Vad ska man skriva då, jag har inte vart här på ett tag. Tror jag la ner skrivandet ett tag men nu kommer en sån där period som man bara känner för att bli en struts och stoppa ner huvudet i sanden och hoppas allt har löst sig när man tittar upp igen...

Jag vet, det här är inte min skrivblogg men jag känner att jag vill skriva om något jag känner till, det här känner jag till, det här är något verkligt..   En familj kan bestå av många personer, en nära vän, farmor-farfar, mormor-morfar, syskon o...

Igår fick mitt inlägg och låta som att han var på dödsbädden. För mig kändes det kanske lite så, och det var inte meningen att skrämma upp någon, även om det var jag som skrämdes upp mest. Idag var jag och hälsade på honom och han såg bättre ut, åt m...

Det här är till dig älskade pappa, förlåt att jag har undvikit, förlåt att jag trodde allt var bra. Tänk vad fel jag hade, jag hatar att vara den person som börjar bry sig när du är sjuk för det vill jag inte vara, jag vill inte vara den personen. Me...