Helgen är nu här, känns väldigt deprimerande att läsa ailla inlägg, men det känns bra att kunna skriva av sig. För huvudet snurrar verkligen av tankar, varje dag känns som en evig spiral av tankar. Om en själv, om andra. Kan man inte bara få en lugn stund i huvudet utan att behöva döma sig själv.

För jag förstår inte hur något negativt kan få mig att känna mig, så, så så liten. Att man alltid ska behöva göra mer av sig, göra saker bättre för att andra inte ska tycka illa om en. Kan lika gärna stänga in mig för det lär ju inte hända, någon kommer tycka illa om en, någon kommer göra oavsett vad jag tycker eller gör så det är lika gärna bara att skita i det för att oroa sig lär ju inte göra saken bättre. Visst jag säger så nu men det lär ju inte vara så imorgon för då kommer samma tankebana vara här igen.

Att leva med panikångest, dåligt självförtroende och dåligt självkänsla. Det tar på en, det tar all energi man har, varenda cell, varenda del av en kropp töms på livskraft. Varje gång det händer blir man stel, man tänker att man inget vara rädd för, inget att frukta. För det är väl det som det egentligen är till för, att skyddas instinktivt, att sätta upp en mur för fara. Fast den här muren är uppe jämt. skyddar en mot allt.

Jag fick en fråga häromdan av en kvinna jag mötte vad klockan var, svarade på frågan och hon gick vidare. Efteråt tänkte jag att om en man hade frågat mig samma fråga, stannat mig för det då hade jag inte svarat lika snabbt för då hade muren varit uppe, då hade paniken kommit igång. För jag litar inte, jag kan inte, har svårt för det fortfarande. Jag tror inte de bara kan fråga, utan att vilja mig något ont. Innan vi flyttade där vi bor nu så bodde vi lite mera "tufft område" om man kan kalla det de. En kväll när jag cyklade hem med min dotter så körde en bil om mig på vägen. När jag hade stannat och ställt cykeln och höll på ta ner min dotter från cykelstolen så kom en man fram till mig, då blixtsnabbat, hjärtat började slå i tusen volter. Alla möjliga tankar dök i huvudet, ingen av dom bra. Paniken steg i huvudet och jag kunde knappt andas. Men det enda han sa var att jag borde skaffa en baklampa för han såg mig inte, det var han som körde bilen som körde om mig. Så istället för anta det värsta så borde man inte helt lita men ändå inte döma i förhand. Men jag tror det kommer ta lång tid innan det händer, för det är svårt att bli av med dåliga vanor.

Och paniken, det är nästan ironiskt att man får panikångest för att vara rädd för att få panikångest. Fattar inte hur man tänker ibland. Tänker för mycket.

Gaaahhh, försvinn ur mitt huvud, när jag behöver ångest och rädsla tar jag fram det, jag behöver inte det inte dygnet runt. Som jag försöker skydda mig själv omedvetet. Kroppens sätt att ta över efter allt. Men jag är stark, jag är starkare än det. Så är det bara, jag klarar mer än vad jag tror, det borde jag bara se om jag kollar bakåt i tiden. Hur det var förut, hur långt jag kommit. Men nog om mig nu, jag får bara tro att bättre, ljusare och på mig själv. För mina barn ska inte känna det här, aldrig. Aldrig att jag låta dom genomleva detta varenda dag. Därför är det nummer ett, alltid nummer ett att vara en förebild, en trygghet och en stabilitet för mina barn. 

De behöver mig, de behöver MIG. Inte panikångesten, inte dåliga självförtroendet, inte dåliga självkänslan. Allt det som de inte ska ha. Det kommer nog ta ett tag men jag ska lyckas, jag ska titta bakåt och inte ha en enda "anfall" på flera år för så bra är jag. Det är mitt mål, för jag tänker inte ge upp. För de betyder allt. Och de förtjänar allt jag har att ge. Ge av mig själv, utan problem..

Uppdatering på livet, livet som för tillfället är lugnt, lagom, normalt, vanligt..

Vad nu vanligt innebär, gör som alla andra gör, kör sitt race på utan att tänka för det är så rutin. Tråkigt kallar jag det, gillar inte vanligt. Tycker det är så normalt, så vanligt ;) Men livet är vad man gör det till.

Tänk jag fick en massa migtid på stan för några dagar sedan, tänk vad det kan göra för själen, att bara vara mig för ett tag. Kom hem med ett leende på läpparna men då var mannen inte riktigt på humör. Men han haft mycket att tänka på, trött på beslut som måste fattas, trött på att vara en bonde bland bättre schackpjäser, vill nog inte längre spelas ut mot de andra. För jag ser det, han kanske inte tror att jag gör det men jag ser det. Men jag vet inte vad jag ska säga, jag vet inte vad för råd jag kan ge, det är ju upp till honom. Förstår att han är trött på det här, jag är också det, jag har tröttnat rejält, tröttnat så det står det över huvudet på mig. För det är ju inte så jag vill leva, är så trött på folk som tror de vet hur man ska ha det. Tror de vet bättre, förlitar sig att man inte kan klara sig på något annat sätt. Men de lever inte vårat liv, de vet hur vår vardag är, hur vi har det. Så kom inte och påstå något annat för då kommer ni ha fel.

Ska man verkligen behöva sätta jobb och allt annat före en själv, ens liv, ens äktenskap. Ska verkligen pengar ha så stor roll, jag vet att jag vill ha mer än det här, men vad det innebär att få det känns som ännu mer uppoffring. För ju längre vi satsar på annat, desto längre kommer vi bort från varandra. Allt känns så konstigt, så obekvämt, som det inte är vi längre. Kanske är vi bara vänner, kanske är vi något annat. Men jag har en känsla, en tro att det inte så här det ska vara, det är inte så här man ska leva tillsammans. Även om man kanske trivs ihop, om man pratar, om man säger saker till varandra, bra saker så känns det ändå som man missar något viktigt. Något som borde ha byggt upp förlängesen. Såklart vet jag väl att man inte går dygnet runt på rosa moln och fnittrar och har fjärilar i magen. Men någonting måste det ju kännas, något mer.

För jag vill inte vara otrogen, jag vill inte vara ute och ragga, jag vill bara ha någon som är där, helger, röda dagar, semester och allt vad det innebär. Men det ända jag kan tänka på är att jag kan inte lämna honom, min barns far, de förtjänar att växa upp med honom, de förtjänar att få se honom varje dag. För det är ju inte deras fel hur vi känner, hur vi agerar, hur vi tänker om varandra eller vårat förhållande. Gud det här är så svårt, för det jobbiga är jag vet vad jag hade gjort om vi inte hade haft barnen, då hade jag inte stått ut länge. Så ifall barnen är det som hindrar mig vad har vi kvar då förutom det, betyder bara att vi behöver mer tid själva, eller är det småbarnstiden som spökar då de flesta förhållande prövas mest. Eller är det bara jag, struliga jag, som aldrig kan bestämma vad jag vill som vill behålla min trygga bubbla för att slippa oroa för klara mig själv, eller gör jag det för barnen, för de förtjänar att få båda sina föräldrar, båda två i sitt liv att se varje dag. Eller älskar vi verkligen varandra och det är därför vi är kvar, fast allt annat är i vägen så vi hinner inte med, med oss..

Så vi kommer på saker vi vill göra, saker vi ska göra, men ändå, jag känner mig ensam. För om hon inte var här, så skulle jag nog inte orka för det gjorde jag inte förra gången. Men vem vet, kanske jag står ut för framtidens skull, hoppas på att vi är där då, tillsammans...

Känns som jag är delad i två, känns jag måste välja men hur jag än gör så blir det inte rätt. Om jag säger nej så känns det som jag tar något, något han verkligen vill. Och vill inte att han ska sitta och grunna hur det kunde ha blivit bara för jag säger nej. Om jag säger ja, så kommer det inte vara bra, inte alls, för så som det är nu är det knappt jag står ut. Om jag säger ja, kan det innebära slutet för oss..

Så därför känner jag mig delad, för vad han och jag vill är helt olika saker. Han tänker på framtiden och jag tänker på nu. Brukar oftast vara tvärtom. Så kanske bryr jag mig inte om hur det blir med det andra eller vad som händer som jag gjorde när han sa det. Kanske jag bryr mig om oss, hur det blir med oss. Och jag är rädd, rädd att jag inte kommer orka, att jag inte kommer stå ut att bli ensam. Fast det är jag egentligen redan.

Soffan känns väldigt tom utan dig, filmerna är inte roliga när du inte är här. Jag tänkte på ditt skratt idag, ditt skratt är roligt och jag saknar det. För vi hinner inte umgås, vi har inte tid, vi får boka tid för att kunna prata men jämt är barnen här. När får vi oss? En kompis sa att det hade inte varit lika svårt om vi inte haft barn. Men då hade vi nog inte varit tillsammans heller, för det är ju dom som gör oss hela, som får oss att kämpa hela tiden. Som får mig att stanna kvar hos dig..

För det här är inget liv jag vill leva, man vill skapa minnen, man vill skapa gemenskap. Vill kunna säga att det här brukade vi göra, det här tyckte vi var roligt. Men vad ska jag säga, att du var borta stor del i början på vårat äktenskap, att vi älskade varandra men det var inte nog. Att vi eller rättare sagt jag (du kommer nog kämpa in till det sista) orkade inte leva ensam längre. För det är så jag ser det när du sa det. Det är så jag målade upp bilden när du sa det.

Så vad ska jag säga, vad vill du höra, vad låter bäst? Jag vill det här för dig så mycket för jag kan se hur det riktigt lyser i ögonen när du pratar om det, hur du verkligen vill detta. Jag kan ju inte ta det ifrån dig, det vill jag inte. Som jag sa, hur skulle det vara om det var tvärtom, du hade inte haft hjärta att ta bort något från mig, säger jag utan att tveka. För det är sån du är, jag går före dig. Det är därför du vill ha mitt godkännande, min tillåtelse om man kan uttrycka det så. Men jag är rädd att när det är väl är gjort, alla planer har skett att jag inte ska stå ut, att jag inte ska orka.

För mycket har hänt för mig också, mycket sker för mig med. För när jag kommer hem så finns det ingen där att prata med om sin dag, ingen att laga middag med, ingen att sitta i soffan och mysa med, ingen att somna bredvid och ingen att äta frukost förutom barnen. Jag vet inte om de märker spänningen mellan oss, om de märker de skiftande humöret när du kommer in i rummet. Allt som har hänt, de påverkar mig fortfarande mer än vad du tror. Jag gör det jag alltid gör, tar bort dom som står nära, det är lättare att säga hejdå då. Då är det lättare att gå sin väg utan att kolla bakåt. Men jag vill ha närhet, jag vill ha dig, men jag vågar inte. Vågar inte känna något, för när du går, gör det inte lika ont, när du lämnar mig, kommer det inte göra lika ont.

Du vill ha ett svar, ja eller nej. Alla som säger ja är inte här, de lever inte här, de är inte de som kommer leva ensamma, det är jag..

JA är mitt svar för allt vad det innebär, det här är något du vill. Även om det är något jag inte vill, jag stöttar dig i det här. Men du får också vara beredd på att missa saker, att inte vara här för mig eller barnen. Du får vara beredd att komma hem till en främling..

Förkyldningar är ett elände men man får dom tyvärr, bygga på immunförsvaret lite. Så jag tog en sjukdag, en behövlig sjukdag, vi alla behöver en paus ibland och idag var det min tur. Gott att bara ligga i sängen och bara sova, sova bort allt och vakna utvilad.

Så vad händer nu då? Vad händer med oss? Du vet ju antagligen redan för du vill ju allt det här, du vill ju ha mig. Vilket är lite svårt mig att förstå med tanke på vilken bitch jag kan vara ibland. Som du sa igår, när ska du sluta att vara sur, om jag är det då? om jag fortsätter att vara det ett tag till, vad händer då? Jag vet faktiskt inte vad som är med mig, antagligen har hjärnan fått ett stopp, hamnat i pausläge. Gud jag vill inte känna såhär, vem vill det. Vill inte älta..

Så nu vill jag bara att allt ska vara som det var innan, ha en frisk pappa, att min syster ska kunna ha en uppvisning utan att man ska gå i olika grupper. Men mamma har valt det här själv, hon har valt att lämna några utanför så då får hon skylla sig själv. Jag tänker inte sitta här och tycka synd om henne. Fan mamma, du får mig att känna som en liten flicka igen som bara vill ha sin mamma stöd och tröst. Men hur mycket den här klyschen, den här min mamma älskade inte mig låter. Så är det så, varför gjorde du så här, du gör mig så arg, så osäker. För det enda jag kan tänka på är hur ditt beteende påverkar mig. Hur du bara kan sitta där och låta oss ta hand om allt. Jag tror, nej jag vet, att du inte orkar för du har alldeles för mycket med dig själv. Men då kan vi säga såhär. Kom tillbaka när du är "frisk", när du orkar, så får vi se om jag orkar smälla dörren i ansiktet på dig, för nu är väntetiden över. Du har kunnat lyfta telefonen, komma förbi och se dina barnbarn, men du vill ju inte, du vågar inte. Jag antar att den nya kommer finnas i ditt liv för att hon vill träffa dig. Så får det väl bli, du krossar mitt hjärta och du ger mig inget val.

Älskade lillasyster, för din skull hade jag fortsatt haft henne i mitt liv, för din skull. Jag vet hur jobbigt det var för dig på uppvisningen och antagligen gör jag inte saken lättare för dig. Jag kommer skriva ett brev, förklara allt för henne. Det är väl enda sättet, kommer inte orka se hennes tårar, om det nu kommer finnas några. Men hennes närvarande i mitt liv eller hennes icke närvarande fungerar inte för mig längre, nu får hon bestämma sig. Antigen är hon med eller så är hon inte det. Går inte vara mittimellan längre, för barnens skull, för min skull. känns det här bäst just nu. Vet att andra har det värre, vet andra inte ens har några mammor att vända sig till. Men nu spelar andra inte stor roll längre, för den här "mamman" är inte mycket att ha längre. Jag kommer inte skriva om dig mer, du kommer inte finnas längre, vet inte om det kommer hjälpa mig. Men att sitta här och vänta, att ha förhoppningar att du kommer ändra dig gör nästan ondare. Du är nu ett avslutat kapitel i min bok av ältande. Brevet kanske du kommer spara. Men vad vet jag, du kommer ju få ett nytt barnbarn så det här kanske inte betyder så mycket.

Jag kanske verkar dålig, kanske inte ger chanser, men det här har gått för långt, jag ställer med dom som verkligen har funnits där, och du är inte en av dom, snarare tvärtom. Jag kommer radera dina nummer, som sagt, jag vill inte ha något med dig att göra längre. Jag kanske bestämmer åt dom men så får det bli, de har en egen vilja sen och jag kommer förklara för dom. Sanningen om allt och de kommer antagligen innebära att de kommer veta att du inte ens kämpade för att få träffa dom. Det kommer göra ont, men den smärtan som du tillfört oss alla försvinner inte. Så du får inga mer chanser, jag kanske sagt det innan men nu håller jag det för du är ändå borta för mig. Hejdå, ja farväl, du kommer nu raderas från mitt liv..

Orättvist, det är vad det. För hur man gör känns det som man är den elaka, den dumma. Vet inte om det skulle göra saken bättre att ha honom här när det ändå är som det är. Det känns som jag har en stor sten i magen, den värker och den bara blir större. Ibland vill jag bara skrika, skrika tills mina lungor inte orkar längre. Då vill jag gråta, gråta sådär rejält så man blir helt slut i kroppen. Springa tills benen inte orkar längre, tills mjölksyran sätter in och man måste stanna och hämta luft. Och då äntligen kan man andas. För det så det känns, som mina lungor inte får tillräckligt med luft, kroppen känns tung och otillräcklig.

Allt beror inte på honom, kanske det inte alls beror på honom. Antagligen beror det på mig, det gör det mesta. Gud jag blir så trött på det här, blir så trött på mig.

Men idag, just idag är det inte jag, vi har två dagar att ses. TVÅ dagar, helger jobbar han, jag jobbar dagar, han jobbar kvällar. Jag förstår honom, jag gör det, jag menar jag sitter ju här och skriver av mig istället för att prata med honom. Jag sitter ju här och ältar för att det går inte prata med honom. För när jag säger något, när jag säger att det är orättvist, så säger han att det alltid blir så här, kanske det blir det, antagligen är det så. Men är det konstigt, när han inte är hemma så har jag barnen, han får sovmorgon när jag lämnar barnen och då får han tid till lite annat, lite tid för sig själv. När får jag det? När kan jag unna mig det, ska vi tala om rättvisa, kom och gå i mina skor för en dag. Jag har inte tid att träffa någon, när jag har det så vet jag inte ens om jag orkar. För jag oftast är jag helt slut. Så att du säger att du ändrar planer bara för att jag säger det, bara för att slippa att jag blir sur. Jag vill att du ska vilja umgås med mig. Är det så konstigt med tanke hur mycket tid vi får ihop.

Är trött på ensamma helger, jag är också trött på att se dig gå, känn dig dissad för jag kan inte hjälpa det. Och ibland gör du det bara värre. När du försöker för mycket blir det värre, när du tror att jag inte ser att du städat, såklart jag ser, jag är inte blind. Vad vill du, en jäkla medalj eller? Jag städar också, och tar hand om barnen och jobbar. Som du, jag står inte och skryter för mina ansträngningar. Jag gör dom bara. Så vad vill du mig? Jag tänker inte ställa mig och applådera.

Jag vet att du inte vill bli dissad, vem vill det. Men jag går och lägger mig snart och jag har träffat dig en timme idag innan vi bytte av varandra. För det är ju så det känns. Det här jäkla skiftjobbandet. Samtidigt blir jag så frusterad för det är ju jag som sitter här och beklagar mig, det är jag som är patetisk och jobbig. Och du kommer sitta där och säga att vi kommer fixa det, vi behöver bara göra det här och det här. Men fan jag orkar inte ens anstränga mig för jag har glömt, jag har glömt hur det är att vara kär, att vara förälskad. Så antagligen är det här mitt fel, antagligen är det mig det är fel på för att jag tvivlar, jag tvivlar på oss.

Vet inte hur länge jag orkar, jag är ledsen.. Livet är orättvist, jag är orättvis..

Jag vet, jag borde veta. Jag vet att jag inte är min mamma, jag är INTE min mamma. Jag kommer inte bli som henne, som fina syster sa, om du inte vill det så blir du inte det. Jag måste sluta vara så rädd, för något som antagligen inte kommer hända. Man har brister, alla har brister. Jag kan inte ta på mig något för framtiden, för saker som inte hänt än. Jag vill inte att barnen ska vara arga, må dåligt som jag gjort, för något jag har gjort. Men man kan ju inte veta, man kan ju aldrig veta vad de kommer känna, vad de kommer göra med sina liv.

Jag antar bara att man kan guida dom, visa dom vägen. Men det är väl deras val om de vill följa den...

Det är inte perfekt, vems familj är det. Nä jisses perfekt är det verkligen inte, tålamodet ligger på noll och många dagar vill man bara gömma sig under täcket. Jag älskar dom, gud så jag älskar dom. Men priset till bästa mamma får jag inte, det ligger hos någon annan. För jag blir trött, jag blir arg, jag blir ledsen och jag håller inte igen ibland. Men jag får dåligt samvete och det är väl det som räknas. Om jag inte skulle känna något då vore jag ingen bra mamma, ingen bra person. För en mamma är ju inget man är, det är något man förtjänar att vara.

Så det är väl dags att försöka att inte tänka på hur mycket fel man gör, utan hur mycket bra man gör och förstå att man inte orkar allt. Man behöver en paus, de kanske inte förstår det nu men jag hoppas de förstår de sen. Vad som än händer, tänker jag inte ge upp på mig! Så screw you perfektion! Jag är mamma, jag är deras mamma, om inte det räknas, vad gör? För det är det dom behöver, mig..

Jag har inget att säga, inget som är av stor vikt. Med mannen av mig är det bättre, vi fick en helg ihop och vi tog vara på den. Men en helg kommer inte fixa allt, kommer inte få allt att försvinna, den här veckan har varit bra men som sagt har vi ägnat så mycket tid åt varandra. Det finns det inte tid för. Men så här är det ju tyvärr, man hade velat komma hem och berätta om sin dag och han berätta om sin. Han missar när jag är med barnen och jag missar när han är med barnen, vad dom gör, vad de säger, hur de är.

Samma med jobbet, vad han gör, hur det är, berättar han mer där än hemma, skrattar han mer, har han roligare. Saknar han mig, saknar jag honom. Det gör jag, men man vänjer ju sig tyvärr. Man vänjer sig att bara se honom två dagar i veckan, knappt det och man glömmer att berätta, säga vad man tänker. Därför gör det mig lite ledsen att bilen är lagad, att allt ska gå tillbaka till det vanliga, för nu fick vi iallafall se varandra. De där korta bilturerna fick oss att se varandra. Jag vet, det gör slut på dig så jag förstår varför det inte funkar. Men jag kommer sakna det, jag kommer sakna dig.

Annars så vet jag inte. Jag hoppas vi kan klara det här trots jobbet, trots våra olikheter att vi klarar detta. Jag är stolt över oss, vilka vi är, vilka vi vill bli. Så visst hoppas jag på en framtid, gör inte alla det. Men en del av mig känner att det ska finnas mer, mer än det här.

Ja jag är gladare, mycket gladare, jag är glad för den behövliga helgen vi fick men ändå kommer nästa helg själv. Hitta på planer utan dig, kanske en del av mig skäms för hur jag känner, att jag gifte mig att vi borde tänkt på det här tidigare. Men en tjej skrev några ord som faktiskt var gott att höra, att inte vara ensam, att hon kände att hon var i samma sits och var glad att hon inte var den enda som kände så också, så om du läser detta så är jag glad för det också, för det är ju det man känner, som man är den enda som känner så, och skäms för det.. :( För såklart ville man inte att det skulle bli så här, man ville ju ha det bra och vara lycklig och glad, vill inte alla det. Men tyvärr känns det mer som dåliga än bra dagar ibland.

Men han försöker, han skickade gulliga sms, han sa saker jag ville höra, verkligen ansträngde sig. Så om det fortsätter, om jag håller mitt humör inom rimliga gränser, kanske det kan bli perfekt. Men jag saknar, gud vad jag saknar, svenssonliv så det skriker om det. För hur tråkigt det än låter, hur "vanligt" det än är så vill jag vara svensson med dig, så jag hoppas på förändringar, bra förändringar, på ett svenssonliv..

Alltså nu är det så här, jag vet att jag har svårt att säga saker, det är lättare för mig att skriva saker. Jag är ledsen för det men jag vet inte hur annars att uttrycka mig, när jag ser dig får jag svårt att tänka. Blir osäker på vad jag vill, är rädd att säga fel saker. Eller inte säga tillräckligt.

Jag vet att du menar väl och såklart jag vet att det är vardag och det inte det jag menar. Tända ljus och tjafs, det är ju inte det jag vill! Jag vill att vi ska se varandra, faktiskt kunna se varandra och vara glada för det. Som idag när vi hämtade barnen och vi höll den lilla i varsin hand och den stora turades om att hålla båda två, det var lycka för dagen. Det är ju det som är problemet, vi har ju inte ens en vardag. Inga frukostar ihop, inga stunder med barnen ihop ute, knappt inne för den delen heller. Och vi då, ägnar ingen tid för varandra, när vi har barnvakt tjafsar vi eller är ute på fest. Inte ens då umgås vi, vi gör alltid saker isär. Jag menar, de två dagarna du är ledig, vill man ju kunna se någon kompis, kunna träna och samtidigt ska jag jobba och hinna vara med barnen och dig. Man är glad om man har någon tid kvar för att sova.

Sen måste du förstå mig också, för jag säger inte att jag skulle ha det bättre med någon annan, skulle säkert vara likadant om jag fortsätter det här beteendet. Men jag har svårt för närhet, du måste förstå min uppväxt, där fick man inga kramar, ingen som tyckte synd om en. Man fick klara sig själv, jag fick en säng att sova i, syskon att leka med, leksaker och mat på bordet. Allt en familj ska utan någon kärlek. Jag jobbar på det, men du kan inte förvänta dig att jag ska kunna ta mig ur hela min livsyn, hela min barndom på några år. Jag vet inte hur det var med dig, det finns såklart folk som har det värre eller haft det värre så det är inte synd om mig men så är det. Jag vet inte riktigt hur man älskar någon för jag har aldrig blivit älskad själv, det var ingen som sa att de älskade eller saknade mig. Som frågade hur jag mådde. Tror du att det är lätt för mig då att visa något jag aldrig har upplevt.

Det enda jag vet är att det inte ska vara såhär, jag tänker inte låta mina barn uppleva samma sak som jag och då menar jag med oss. Jag såg aldrig att mina föräldrar tyckte om varandra, man fick nästan tjata på dom att de skulle pussas, de höll aldrig varandra i handen, de pussades aldrig hejdå, de kramades aldrig. Så var det bara och nu upprepades det igen. För jag verkar inte ha lärt mig, jag vet inte riktigt hur man gör. Men mina barn-våra barn-älskar jag, så mycket att det nästan gör ont i hjärtat. Och ska visa det varje dag för dom vad mina föräldrar aldrig visade mig, kärlek..

Så jag är ledsen för det, jag är ledsen att jag är svår. Men anledningen att jag säger ifrån från början är ju just det, jag vill ju inte att vi ska sluta som mina föräldrar, då måste jag ju säga något. Jag tänker inte leva i ett kärlekslöst äktenskap, det inget jag kommer tillåta, så därför säger jag till. Till ifall jag tycker något är svårt, då säger jag detsamma till dig. För du är inte lätt att läsa heller, det är svårt för mig att tro att du tar lätt på det här, eller vad du känner när jag inte pussar dig eller kramar dig. För det är nog inget du vill leva med heller..

Hoppas du förstår lite bättre, för det här är jag, jag är inte enkel, jag är inte lätt, men om man vill ha något så får man kämpa för det och det gäller oss båda. För ingen av oss vill ju leva så här..