Idag fyller min bästa kompis år, är här och äter lite tårta och ska ut käka middag strax :) Är barnfri och allt, inte så vanligt i min värld. Men ibland är det gött att få en paus, men jag måste erkänna att det känns väldigt tomt utan dom.

Två månader kvar tills New Moon har premiär!!! Längtar.. (fjortisvarning) Men det skiter jag i för böckerna är skitbra!

Nu är det tillbax till firandet, hoppas alla har en bra dag!

Insåg för ett tag sen att jag känner mig gammal, inte för att jag är gammal men jag vaknade bara upp en dag och kände mig gammal. Jag var 19, i mitt livs bästa år ;) Blev gravid, fick barn och blev gammal. Såklart man växer upp när man får barn, men hädanefter kommer jag alltid följa min ålder genom mina barn. För dom helt plötsligt är jag inte ung när jag 30, jag är mamma och då kommer jag alltid aldrig förstå något med deras ålder eller säga saker som kommer från stenåldern. Jag kommer aldrig vara ung i deras ögon för jag är deras mamma.

Mitt 3-åring är i full fart och på glatt humör denna morgon, flingor o yoghurt står högt på listan på frukost. Om tio år har vi nog inte samma senario. Om tio år är den äldste 13, om tio år är jag 34, om tio år är det inte samma för någon av oss.

Fast ju nu tar vi som det kommer.

XoXo

Min äldsta vaknade precis med fruktansvärd växtvärk i benen, det är plågsamt att se att det gör så ont. Jag brukar massera dom eller prata eller bara finnas där. Idag fick jag bara finnas där. Satt bredvid sängen och såg hur lugnt det blev med bara min närvaro. Så mycket kärlek man kan känna för sitt barn i just det ögonblicket finns inte. Att min trygghet och min röst att det skulle gå över snart gjorde allt så lugnt.

Jag vet ju själv att när jag växte upp kände jag inte så mycket trygghet, jag var rädd för nästan allt och väldigt blyg, det följde mig ända upp i tonåren och vuxenlivet. Det tog en lång tid och en rad psykologer att få mig känna mig så trygg som jag är idag. Det är något mina barn aldrig ska få uppleva, att inte känna sig trygga.

Visst är man osäker på sig själv ibland när det kommer till barnen, jag menar man ska ju uppfostra dom att bli självständiga bra personer, det ger en lite press ibland ;) Man tänker ju ibland att jag borde inte skällt så, borde gjort middag tidigare och sluppit massa gnäll, borde ha sagt så istället för så, ja ni förstår vad jag menar. För i nästa stund sitter de där hos psykologen och pratar hur mamma alltid skällde på mig när jag gjorde så ;)

Men allvarligt nu, barn är fantastiska, de har en helt annan livssyn, de ser saker på ett helt annat sätt. De är ärliga, slukar all information man ger dom, de har ett minne som jag vet inte vad och de ser inte ont i någon, de hatar inte. Ibland skulle man vilja ha deras syn på livet. Även om de driver en till vansinne ibland så vet de precis hur de ska göra det bra igen (oftast ialla fall) ;)

Kan ju ta ett exempel, jag är ju fortfarande blyg av mig, folk kan nog ta mig för lite dryg, jag snackar ibland skit för att jag osäker på mig själv osv. Fast jag kan nog ärligt säga den enda personen jag hatat mer än något annat är mig själv, såg mig inte som en bra person förut, fanns så mycket hat. Ingen fick komma mig nära förutom min sambo och tro mig det tog honom ett jäkla tag innan jag tog ner garden. För han försvann inte, han var aldrig elak, han tog alla kommentarer, alla utbrott, allting för att han älskar mig så mycket. Jag tror inte jag har insett det förrän nu. Tror inte jag har kunnat se det förrän nu. Även om jag inte varit den person han först träffa, tog det ändå ett tag att känna mig trygg med honom. Tror ingen annan kan vara mer rätt. Visst, kan ju erkänna att även om mitt temprament har mildrats så har det inte försvunnit. Fast det är en annan sak, det som gjorde honom mest osäker var nog inte mitt temprament, det var nog att jag inte visade någonting, inga känslor alls. Han kom inte fram till mig. Han hittade mig inte, men han gav inte upp. Jag gjorde allt för att stötta bort honom men varje gång jag vände mig om var han kvar. Vet inte vart jag skulle vara idag utan honom.. och barnen.

Innan jag blev gravid med min äldsta bestämde jag äntligen för att se livet från en annan vinkel, en bra vinkel. Så helt plötsligt var jag gravid, inget jag hade tänkt att jag ens kunde bli. Att bli mamma var nog det sista jag tänkte på, hade även inte känt sambon så värst länge, men fyra enkla ord (enkla för honom) flög ur hans mun: vi skaffar barn då. Hur enkelt som helst, nu efteråt så har han erkänt att även om barn inte heller var det första i hans huvud så ville han inte förlora mig. Han trodde om jag skulle ta bort det så skulle det krossa mig och även krossa oss. Det tror jag oxå...

Graviditeten var inte planerad men den gjorde mig motiverad. Tänkte bara på att jag skulle bli en bra mamma, en bra person för mina barn, för det förtjänar dom. De förtjänar något att se upp till någon, de förtjänar att känna sig trygga och det hoppas jag att de gör, av hela mitt hjärta.

XoXo

Visade sig att minstingen hade 3-dagars febern, massa fina utslag över hela kroppen. Även om febern är borta så blir det att stanna hemma ett par till, tror man skulle få ett par blickar eller två om vi gick ut med henne ;)

Annars händer det inte så mycket är såååååååå uttråkad, har varit hemma i flera dagar nu. Gick på promenad med en kompis igår så det var skönt att komma utanför dörren lite, utan barn. Vi gungade lite gunga på lekplatsen, kände mig lite som en tonåring igen, förutom när vi var tvungna att gå för att jag blev så illamående av allt gungande. En liten biverkning av graviditerna ;)

Nu sätts det upp hyllor och gardiner i minstingens rum, så det får jag fortsätta med, eller åtminstonde hålla upp hyllan medans sambon borrar.

XoXo/Pippi

Så var minstingen sjuk med feber och snuva, första förkylningen. Inte varit en rolig dag alls, så glad att det finns dagis för den stora.

Lugn kväll, lite läsning och lite titt på "Octomom" Jäkla massa ungar. Fattar inte hur hon orkar, jag tycker det är jobbigt med två ibland ;)