Min äldsta vaknade precis med fruktansvärd växtvärk i benen, det är plågsamt att se att det gör så ont. Jag brukar massera dom eller prata eller bara finnas där. Idag fick jag bara finnas där. Satt bredvid sängen och såg hur lugnt det blev med bara min närvaro. Så mycket kärlek man kan känna för sitt barn i just det ögonblicket finns inte. Att min trygghet och min röst att det skulle gå över snart gjorde allt så lugnt.

Jag vet ju själv att när jag växte upp kände jag inte så mycket trygghet, jag var rädd för nästan allt och väldigt blyg, det följde mig ända upp i tonåren och vuxenlivet. Det tog en lång tid och en rad psykologer att få mig känna mig så trygg som jag är idag. Det är något mina barn aldrig ska få uppleva, att inte känna sig trygga.

Visst är man osäker på sig själv ibland när det kommer till barnen, jag menar man ska ju uppfostra dom att bli självständiga bra personer, det ger en lite press ibland ;) Man tänker ju ibland att jag borde inte skällt så, borde gjort middag tidigare och sluppit massa gnäll, borde ha sagt så istället för så, ja ni förstår vad jag menar. För i nästa stund sitter de där hos psykologen och pratar hur mamma alltid skällde på mig när jag gjorde så ;)

Men allvarligt nu, barn är fantastiska, de har en helt annan livssyn, de ser saker på ett helt annat sätt. De är ärliga, slukar all information man ger dom, de har ett minne som jag vet inte vad och de ser inte ont i någon, de hatar inte. Ibland skulle man vilja ha deras syn på livet. Även om de driver en till vansinne ibland så vet de precis hur de ska göra det bra igen (oftast ialla fall) ;)

Kan ju ta ett exempel, jag är ju fortfarande blyg av mig, folk kan nog ta mig för lite dryg, jag snackar ibland skit för att jag osäker på mig själv osv. Fast jag kan nog ärligt säga den enda personen jag hatat mer än något annat är mig själv, såg mig inte som en bra person förut, fanns så mycket hat. Ingen fick komma mig nära förutom min sambo och tro mig det tog honom ett jäkla tag innan jag tog ner garden. För han försvann inte, han var aldrig elak, han tog alla kommentarer, alla utbrott, allting för att han älskar mig så mycket. Jag tror inte jag har insett det förrän nu. Tror inte jag har kunnat se det förrän nu. Även om jag inte varit den person han först träffa, tog det ändå ett tag att känna mig trygg med honom. Tror ingen annan kan vara mer rätt. Visst, kan ju erkänna att även om mitt temprament har mildrats så har det inte försvunnit. Fast det är en annan sak, det som gjorde honom mest osäker var nog inte mitt temprament, det var nog att jag inte visade någonting, inga känslor alls. Han kom inte fram till mig. Han hittade mig inte, men han gav inte upp. Jag gjorde allt för att stötta bort honom men varje gång jag vände mig om var han kvar. Vet inte vart jag skulle vara idag utan honom.. och barnen.

Innan jag blev gravid med min äldsta bestämde jag äntligen för att se livet från en annan vinkel, en bra vinkel. Så helt plötsligt var jag gravid, inget jag hade tänkt att jag ens kunde bli. Att bli mamma var nog det sista jag tänkte på, hade även inte känt sambon så värst länge, men fyra enkla ord (enkla för honom) flög ur hans mun: vi skaffar barn då. Hur enkelt som helst, nu efteråt så har han erkänt att även om barn inte heller var det första i hans huvud så ville han inte förlora mig. Han trodde om jag skulle ta bort det så skulle det krossa mig och även krossa oss. Det tror jag oxå...

Graviditeten var inte planerad men den gjorde mig motiverad. Tänkte bara på att jag skulle bli en bra mamma, en bra person för mina barn, för det förtjänar dom. De förtjänar något att se upp till någon, de förtjänar att känna sig trygga och det hoppas jag att de gör, av hela mitt hjärta.

XoXo