Sitter och tänker på min pappa, försöker hålla mig från gråt men tror snart inte det går. Försöker vara stark för hans skull men det är svårt, för han är ju ändå min pappa, min älskade pappa. Att se honom sjuk, inte klara sig själv, ha så jobbigt, han försöker skratta bort det men jag kan se i hans blick, gnistan har försvunnit, glädjen finns inte där längre. Satt igår och tänkte på sista riktiga samtalet jag hade med honom, om hur tråkigt att han tyckte det skulle bli att pensionera sig, att gå hemma. Och så hände hela den här jäkla karusellen, min pappa har en jäkla tumör i huvudet, godartad men den förstör hans liv, han har nästan blivit stum, han går på en massa mediciner och på till råga på allt så ska de skiljas oxå..

Jag blir så arg, ledsen, har ju vetat det ett tag men kan inte släppa det. Och nu har jag fastnat, jag kan inte koncentrera mig, barnen vill leka men jag känner mig så tom, jag vill att allt ska vara som vanligt, jag vill att pappa ska njuta av sin pension och sina barnbarn, jag vill att mamma ska inse att pappa behöver henne och hon inte bara kan gå.

Såg en kortfilm igår om skilda föräldrar och barnens åsikter på detta, en tjej bara grät och försökte få dom att hålla ihop, kunde inte förstå varför de inte tyckte om varandra längre. Jag är ju vuxen, jag förstår ju, men ändå inte, jag vet att allting inte håller förevigt. Men ändå visste jag inte att det skulle drabba mig så hårt. Det känns som hela den värld jag kände och levde i har försvunnit. Om jag inte hade barnen och min man (ja man, nu är vi ju ändå gifta) så hade jag nog gått under. Känner mig för gammal för att känna så här, men jag vet inte hur jag ska känna.. Jag vet bara att om min man hade blivit allvarligt sjuk peppar,peppar, så skulle det sista vara att lämna honom, jag skulle stått vid hans sida sålänge han behövde mig. Kanske lätt att säga nu, men det är så jag känner.. Kanske vet problemet bakom hennes beteende, hon märkte att man kan faktiskt inte fly från sina problem så fort det dyker men hon fortsätter ändå, jag lärde mig förlänge sen att fly gör bara saker värre.. Jag tog tag i mina problem får la bara hoppas att hon gör samma sak en dag.

Jag vet iaf att jag ska inte gå någonstans.. Älskar dig pappa..

 

Anna

28 januari 2010 21:33

Tänker på er Frida, Jag håller mina tummar!
Ibland händer det att saker vänder åt rätt håll, att saker faktiskt blir bra igen. Vi får hoppas att detta är ett sånt tillfälle.
Du vet att jag finns här, alltid. vad det än är!
Kramar!!

 

Susanne

9 februari 2010 22:36

Även om alla upplever saker och ting olika, så kan jag ändå till viss del förstå hur du känner. Lider med dig, Frida! Man önskar så innerligt att allt bara kan vara bra, men istället finns där bara en massa frustration. Jag hoppas och tror som Anna, att det kommer något gott ur detta till slut. Även om det är svårt att se det nu. Jag finns också här och tänker på er allihop.
Massa Kärlek!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Cancer, det första som kommer i tankarna när någon smärta dyker upp i kroppen som man inte känner igen. Orden maler genom huvudet, upprepar sig om och om igen för att kunna gräva en grop av ängslan och ångest hos mig. "Sluta nu, det är bara lite magk...

Vad är det för fel på mig, kan jag inte bara vara glad och positiv. Det är som det kommer såna där upp dagar där man tror man kan kan klara allt, det är väl inte så svårt och sen kommer såna här dagar. Såna här dagar man bara vill gräva ner sig. Gömm...

Vad ska man skriva då, jag har inte vart här på ett tag. Tror jag la ner skrivandet ett tag men nu kommer en sån där period som man bara känner för att bli en struts och stoppa ner huvudet i sanden och hoppas allt har löst sig när man tittar upp igen...

Jag vet, det här är inte min skrivblogg men jag känner att jag vill skriva om något jag känner till, det här känner jag till, det här är något verkligt..   En familj kan bestå av många personer, en nära vän, farmor-farfar, mormor-morfar, syskon o...

Igår fick mitt inlägg och låta som att han var på dödsbädden. För mig kändes det kanske lite så, och det var inte meningen att skrämma upp någon, även om det var jag som skrämdes upp mest. Idag var jag och hälsade på honom och han såg bättre ut, åt m...