Det här är till dig älskade pappa, förlåt att jag har undvikit, förlåt att jag trodde allt var bra. Tänk vad fel jag hade, jag hatar att vara den person som börjar bry sig när du är sjuk för det vill jag inte vara, jag vill inte vara den personen. Men när du mådde bättre så släppte jag dig, jag släppte min oro för dig. Lät dig ta hand om dig själv, och det funkade tills nu. Fan alltså! Jag hatar det här. Varför kan du inte bara må bra. Varför kan du inte bara få vara..

Jag vet att du inte alltid kanske funnits där när jag behövde dig, men antagligen visste du inte hur du skulle hantera mig när jag var tonåring, men när jag fick barn fick vi sådan bra kontakt, då kändes allting äntligen bra. Du var ju där när min första lärde sig gå, du kom och besökte sjukhuset när hon var född med mamma då hon brydde sig. Vi brukade prata massor på vägen hem till er och du var så full av liv. Idag var du inte det, idag var den värsta dagen i mitt liv, har aldrig sett dig så här och det är ingen fin bild att ha i huvudet. Och det är inte ditt fel, verkligen inte, det är den förbannade helvetesjävlaskit tumörens fel. Jag hatar den, för den har förstört dig. Den har tagit dig ifrån mig. Den tog från dig ditt liv du hade. Jag vill inte förlora dig, hör du det! Inte än.. Jag tror inte jag skulle klara av det... Vi, dina barn, behöver dig. Vilket skick du än är i.

Vem är egentligen redo för det, jag vet, tänk positivt men jag vet inte om jag kan. Inte efter idag. För jag det enda jag kan tänka när jag gick idag var att jag inte fick säga hejdå, jag fick inte säga hejdå till min älskade pappa. Jag vet att jag skämtar, jag vet att jag gärna sätter upp en mask att allt är ok, men det är det inte ok. Allt är fan inte ok! Jag mår skit rent ut sagt.

Varje dag som går tänker jag på hon som inte bryr sig, den där som jag faktiskt inte vill ha något med att göra längre för hon förtjänar inte det. För när hon lämnade pappa lämnade hon oss. Jag kan inte hjälpa att vissa betyder mer, men jag borde betyda mer, jag borde betyda något... Jag vet att man inte ska älta men hur kan man låta bli. Hur fan kan man fungera ens ibland undrar jag. För jag vill just nu inget annat än att vakna upp ur den här förbannade mardrömmen som tagit över mitt sinne. Vi skulle ju vara en familj, kommer vi ens ihåg hur det är längre, kommer vi ens ihåg hur man är en. För just nu känns som vi lever i grupper, att den gör så och den gör si. Och dom två som ska hålla ihop oss kan inte. Så vi får klara det här själva och det känns inte som vi gjort något bra jobb hittills. Jag vill inte ha ihop mamma och pappa igen för hon förtjänar inte ens att prata med honom. Hon förtjänar inte ens att vara min mamma, så vitt jag vet har jag inte ens någon.

För hur det även har varit, så försöker pappa i alla fall. Han uppskattar ialla fall att se sina barnbarn och det är mer än vad man kan säga om henne. Men nu är det försent. Hör du det också, det är försent. Så kom inte hit och försök ens. Inte för att hon skulle göra det. Såpass känner jag henne, det är väl det enda bra med henne, hon är för feg för att försöka och hon vet när man ska ge upp.

Jag hoppas bara hon inser vad hon gett upp..

Bli frisk nu pappa och sluta skräm oss så, när jag kommer förbi imorgon så ska du må bättre, det måste du.. Ge inte upp, vad du än gör ge inte upp. För vi är inte redo att ge upp dig...