Kollar på Cold Case och det citat kommer upp hela tiden "den enda som kan döma dig är du själv" Väldigt sant, det vet man själv, jag har varit min egen domare i många år nu, dömt själv att misslyckas, att tro att jag är misslyckad.

Det var värre förut, det behövdes inte mycket för att tro att jag var oduglig. Det behövdes inte mycket för att döma mig själv om och om igen..

Men nu är det bättre men jag måste sluta döma mig själv, måste sluta tro att jag är mindre värd, måste sluta tro att jag inte klarar av saker. Hur kommer det sig att man bara hör det dåliga folk har att säga om än det bra. När ska jag börja ta in det bra, för sån har jag varit så länge jag kan minnas, har alltid tagit in det dåliga. Det är väl det som varit problemet, jag tar åt mig för mycket, ältar för mycket i dåliga saker. Legat i sängen och stirrat upp i taket och tänkt varför saker händer mig, varför mina föräldrar var tvungna att skiljas, varför min pappa har en hjärntumör, varför jag är så feg med vissa saker, varför jag är så nervös för saker som inte är farliga, varför jag är så rädd för saker som inte mening att vara rädd för, varför min syskon har det svårt, ja varför.. För antagligen blev det bara så, med mig vet jag varför. Men allt annat är det inte jag kan svara på, varför mina föräldrar skildes ligger inte på mig att svara på, det ligger dom. Varför min pappa fick en hjärntumör kan ingen svara på, man får bara vara "glad" att den är godartad. Varför mina syskon har det svårt, det är inte mitt ansvar men jag gör det jag kan, det gör man för sin familj.

Så min mamma och jag håller kontakt, men det kommer aldrig bli detsamma som förut, inte för att vi har stått nära, hon är ju en anledningarna för alla mina varför. Ville aldrig släppa någon nära, inte ens nu när hon kanske behöver. Hon har byggt på sin mur länge, nu är krävs det nog mycket för att riva ner den. Min hann någon riva ner innan den hann stelna. Och det är jag mycket tacksam för.

Så därför kan jag se på min dotter när hon är arg, ledsen eller glad och känna glädje att hon kan uttrycka sig själv och veta att det är ok, veta att vi finns där även om vi blir arga, ledsna eller glada. För det är enda jag kan ge henne, något som en mor ska kunna ge sina barn, något jag aldrig fick själv och det är kärlek, trygghet och stabilitet. Jag födde henne, jag ska uppfostra henne och jag ska ge henne det hon mest behöver, utan att döma, mig själv...