Idag bröt jag ihop, trodde aldrig att det skulle komma, har ju varit nere och ledsen för allt som hänt men jag har ändå lyckats hålla skenet uppe. Idag gick det bara inte, min man och jag hade vårat första rejäla gräl sen vi gifte oss och medans jag stod där och la in disken argt och gapade på honom och han gapade tillbaka. Då kom allt över mig, allt jag lyckats hålla sen pappa blev sjuk bara välde över mig. Jag bara bröt ihop och grät, och det kändes så skönt att äntligen få en reaktion av allt som hänt. Så jag sjönk ihop på golvet och lät min man trösta mig. Och efteråt kändes det som stenen i min mage hade lättat lite.

Men det är ju inte över än, inget har ju förändrats, min man tycker jag ska acceptera läget som är mellan mina föräldrar. Att det inget jag kan säga och göra åt det ändå. Men min ilska är ju fortfarande där, har bara tagit ut det på fel personer. Och det är ju det som har varit problemet också och anledningen till grälet att jag har varit så arg, men jag vet inte hur jag ska hantera det med annat än ilska. Jag är så trött på att vara arg, är så trött på att känna mig maktlös. Ibland känns det som det inte är jag som är här, att jag har blivit utbytt för tillfället av en tom, arg, trött person. Trodde inte allt skulle påverka mig så mycket men det har det.

Och jag ältar, jag försöker vrida och vända på det men jag hamnar alltid på ruta ett igen hur jag än gör. Min man tycker jag tänker för mycket, men det här händer inte honom. Det händer mig, trodde inte det skulle varit lika illa om pappa inte varit sjuk. För att se honom sjuk och utan stöd krossar mitt hjärta. Och det gör mig arg på en viss person. Hon läser inte det här, jag tror hon egentligen bryr sig men jag säger det här att det du har gjort och håller på med krossar mitt hjärta också, mer än du anar. Jag trodde barnen skulle få någon slags kontakt med dig, för mig spelar det ingen roll snart, jag har fått nog. Presenter och allt som du tror ska ger kärlek vill jag inte ha, inte barnen heller, de vill ha dig, de förstår inte men jag tror jag inte ens vill ha dig längre.. Jag är trött på att vara arg, jag är trött på att låtsas, så jag går vidare nu, jag bröt ihop och nu går jag vidare utan dig.. Jag tänker inte bli som dig för mina barn förtjänar bättre. Jag har aldrig varit bra på konflikter eller hantera känslor eller säga vad jag tycker så även om du inte läser detta så behövs det sägas. Du kanske födde mig, du kanske uppfostrade mig men du verkar ha bestämt dig och då gör jag också det. Hejdå mamma..

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Cancer, det första som kommer i tankarna när någon smärta dyker upp i kroppen som man inte känner igen. Orden maler genom huvudet, upprepar sig om och om igen för att kunna gräva en grop av ängslan och ångest hos mig. "Sluta nu, det är bara lite magk...

Vad är det för fel på mig, kan jag inte bara vara glad och positiv. Det är som det kommer såna där upp dagar där man tror man kan kan klara allt, det är väl inte så svårt och sen kommer såna här dagar. Såna här dagar man bara vill gräva ner sig. Gömm...

Vad ska man skriva då, jag har inte vart här på ett tag. Tror jag la ner skrivandet ett tag men nu kommer en sån där period som man bara känner för att bli en struts och stoppa ner huvudet i sanden och hoppas allt har löst sig när man tittar upp igen...

Jag vet, det här är inte min skrivblogg men jag känner att jag vill skriva om något jag känner till, det här känner jag till, det här är något verkligt..   En familj kan bestå av många personer, en nära vän, farmor-farfar, mormor-morfar, syskon o...

Igår fick mitt inlägg och låta som att han var på dödsbädden. För mig kändes det kanske lite så, och det var inte meningen att skrämma upp någon, även om det var jag som skrämdes upp mest. Idag var jag och hälsade på honom och han såg bättre ut, åt m...