Ja ni hörde det, eller läste det ;) Jag har börjar skrivpuffa vilket innebär att jag får utmaningar att skriva om och lägger upp det på min andra blogg och lägger en kommentar på skrivpuff.se Ni får jättegärna kika och kommentera om vad jag skriver, helt ok ;)

Det här puffandet sker på: 

http://fruganpuffar.bloggplatsen.se

XoXo/Pippi

Jag tror det är nog nu, jag tror det är nog med ältande nu. Inte för att det inte är tillåtet, inte för att det inte är mer än rätt. Jag är helt enkelt trött på det, trött på att älta saker om och om igen till ingen nytta. Jag vill ju mer än det här, jag vill så mycket mer. Och mest av allt vill jag kämpa för det och inte ha mina barn att leva ut mina drömmar. För det kommer inte vara deras, deras kommer vara annorlunda, något annat, något de brinner för. Det är det jag hoppas iallafall. Att de ska ha drömmar, stora som små. Spelar ingen roll, bara de ser framåt och veta att de kan klara vad som helst och att jag står bakom dom. Är inte det vad alla vill för sina barn..

Så jag håller på att leta upp skrivarkurser, det är en passion, att skriva, att uttrycka mig själv i ord. Att ge ut en bok en dag, är min stora dröm. Jag har inte ens försökt, har varit för rädd för nekande. Att någon ska tycka det är dåligt. Men jag tror att det blir mycket nekande, man kan få mycket nej, men en dag kanske ett ja, ett ja som kommer få min värld att rulla ett extra varv av glädje.

Så dom som säger att man inte kan få som man vill, men jag har läst historier, otroliga historier. Läkare som säger att någon aldrig kommer gå, kommer vakna, tala osv och de gjorde det, vanliga människor som aldrig var utåtriktade eller med populär och ändå man ser på tv varenda dag. Eller hemmafrun som skrev boken som förändrande världen, eller synen på vampyrer ialla fall ;)

Jag kanske inte kan skriva en sån bok, inte ens nära den. Men jag kan försöka. Jag kan alltid försöka..

Det sägs att man inte kan uppskatta det man har för man har förlorat det, det är så det känns idag, jag har inte förlorat men jag är på god väg. När du sa att det kändes mer som vi var vänner nu så trodde inte jag att jag skulle reagera som jag gjorde, ja du var där, du vet. Du ville inte att jag skulle vara ledsen men det blev jag, det är jag. Känns som jag har en stor sten i magen, idag var en sån dag jag inte ville släppa taget, jag ville inte att du skulle gå, för då kanske du inte skulle komma tillbaka.

Jag blev rädd, jag är rädd, för att förlora dig. Du kanske inte tror det men din blick, dina ord, slog mig i ansiktet och ömmar fortfarande. För hela tiden har det varit jag, jag som alltid har strulat till det för oss, jag som alltid ska krångla. För det är sån jag är.. Jag hatar det, för jag inser inte konsekvenserna av mitt beteende. Jag ångrar inte det jag skrev för det är sant. det har varit dåligt, väldigt dåligt. Och jag har inte orkat engagera mig, jag slutade engagera mig ända sen jag sa ja. För livet kommer ivägen, barn, jobb, allt.

Men idag var det du som hade fått nog, idag var det du som för första gången sa som det var, att du inte orkade längre. Jag har väntat länge men när det väl kom till det här så blev jag helt stum, jag trodde det var det här jag ville höra. Höra vad jag kände, få bekräftelse på vad mina tankar, mina känslor. Det chockade mig att så var inte fallet, det var inte alls det här jag ville. Jag vill ha dig och jag vet, jag ändrar mig som jag byter underkläder ungefär. Men jag vill ha det bättre, det vill jag. Och jag tror att du vill det också, åtminstonde hoppas jag det. Men jag tror du har mycket i huvudet nu och jag har inte funnits där, snarare tvärtom, kanske t.o.m gjort det jobbigare för dig.

Jag har varit självisk och jag är ledsen, ledsen för allt du behövt utstå, för jag vet att jag inte kan vara snäll ibland. Jag vet att jag kan såra om jag vill det. Men det är inte lätt för mig heller, när du aldrig är här, när jag aldrig ser dig. När jobbet är för mycket, när barnen är för mycket behöver jag stöd också.

Och nu tänker jag varför du inte ville trösta mig, varför du inte ville se mina tårar, ifall det blev för mycket för dig. Ifall det inte var det du hade väntat dig. För det är svårt också, vi fick fem minuters till att prata om något som borde ha pratats om förlängesen. Men vi har inte tid och här är vi och vad är vi. Vad vill du att vi ska vara. Jag vet att vi kan, vi är mer än vänner. Vi har mer än det i oss. Vi måste bara släppa fram och våga satsa. Speciellt jag..

Så vad händer nu, för jag gillar inte den här känslan av tomhet hos dig, jag vet att du kanske har fått nog men jag kommer ha humörsvängningar för jag är en sån person, jag kommer vara arg, kanske för struntsaker men jag är också en glad person och du vill inte missa det, den är guld värd ;)

Vi behöver jobba på det här, vi behöver kämpa, jag behöver kämpa, inte för barnen, inte för dig, utan för oss, för vi förtjänar att vara lyckliga, tillsammans.. Om det är det du vill.

Du ska få se, du kanske tror mig, men du ska få bevis, bevis på att min kärlek till dig är äkta och inte bara något att leka med. Vi kanske gifte oss för fel orsaker men nu är vi gifta och tänker stå för det. Som jag gjorde från början, när jag stod för att ha vårat barn med dig fastän vi bara hade varit ihop en månad.

Det har gått fem år snart och vi är fortfarande tillsammans och gifta. Folk tycker det är starkt av oss att ha kunnat hålla ihop, att kunna lyckas med det både som unga och med barn.

Så tyck vad du vill, känn vad du vill, nu har du fått mitt svar. Jag väntar på dig här när du kommer hem, jag kommer vänta här alla kvällar efter dig, jag kommer stå vid din sida. Du ska få se, och jag lovar dig, det kommer vara sevärt.

Evig kärlek, glöm inte det, älskar dig/ Din (mycket stolta) Fru

När man föds, föds som syskon skapas blodsband. Du kommer alltid vara bunden till den här personen, inte som du är bundet till ditt barn, inte som du är bunden till en föräldrar. Men ni växte, lovade varandra att alltid vara kompisar. Men löften kan ibland vara svåra att hålla.

Samma som familj har olika betydelser för olika personer. När någon frågar hur det är med min familj så svarar man ju den som är närmast, man och barn. Syskon är ju också familj, pappa är också familj. Men ändå är ju delat i de som står en närmast.

Så det gör faktiskt lite ont när man inte får kontakt med ett av dom, som att det inte spelar någon roll längre. Nu är alla borta, bara deras saker kvar. Men vi påminner kanske henne, påminner henne om allt som har försvunnit för henne. Kanske det är då hon väljer att ta bort, minska, slippa se oss i ansiktet och kännas vid hennes "andra familj". För det är väl vad vi är nu, den som tjatar, den som vill saker.

Spelar kanske ingen roll längre, men jag saknar henne ändå, saknar min syster. Det är mycket för oss alla, men jag kan inte ta bort någon, kan inte välja sina syskon. De här är dom jag fått och jag skulle inte vilja byta bort någon av dom.

Förlåt, vi påminner, jag vet. Men se oss inte som dåligt, se oss inte som andra val. Se oss som det vi är, dina syskon för det av något borde ju betyda något..

Helgen är nu här, känns väldigt deprimerande att läsa ailla inlägg, men det känns bra att kunna skriva av sig. För huvudet snurrar verkligen av tankar, varje dag känns som en evig spiral av tankar. Om en själv, om andra. Kan man inte bara få en lugn stund i huvudet utan att behöva döma sig själv.

För jag förstår inte hur något negativt kan få mig att känna mig, så, så så liten. Att man alltid ska behöva göra mer av sig, göra saker bättre för att andra inte ska tycka illa om en. Kan lika gärna stänga in mig för det lär ju inte hända, någon kommer tycka illa om en, någon kommer göra oavsett vad jag tycker eller gör så det är lika gärna bara att skita i det för att oroa sig lär ju inte göra saken bättre. Visst jag säger så nu men det lär ju inte vara så imorgon för då kommer samma tankebana vara här igen.

Att leva med panikångest, dåligt självförtroende och dåligt självkänsla. Det tar på en, det tar all energi man har, varenda cell, varenda del av en kropp töms på livskraft. Varje gång det händer blir man stel, man tänker att man inget vara rädd för, inget att frukta. För det är väl det som det egentligen är till för, att skyddas instinktivt, att sätta upp en mur för fara. Fast den här muren är uppe jämt. skyddar en mot allt.

Jag fick en fråga häromdan av en kvinna jag mötte vad klockan var, svarade på frågan och hon gick vidare. Efteråt tänkte jag att om en man hade frågat mig samma fråga, stannat mig för det då hade jag inte svarat lika snabbt för då hade muren varit uppe, då hade paniken kommit igång. För jag litar inte, jag kan inte, har svårt för det fortfarande. Jag tror inte de bara kan fråga, utan att vilja mig något ont. Innan vi flyttade där vi bor nu så bodde vi lite mera "tufft område" om man kan kalla det de. En kväll när jag cyklade hem med min dotter så körde en bil om mig på vägen. När jag hade stannat och ställt cykeln och höll på ta ner min dotter från cykelstolen så kom en man fram till mig, då blixtsnabbat, hjärtat började slå i tusen volter. Alla möjliga tankar dök i huvudet, ingen av dom bra. Paniken steg i huvudet och jag kunde knappt andas. Men det enda han sa var att jag borde skaffa en baklampa för han såg mig inte, det var han som körde bilen som körde om mig. Så istället för anta det värsta så borde man inte helt lita men ändå inte döma i förhand. Men jag tror det kommer ta lång tid innan det händer, för det är svårt att bli av med dåliga vanor.

Och paniken, det är nästan ironiskt att man får panikångest för att vara rädd för att få panikångest. Fattar inte hur man tänker ibland. Tänker för mycket.

Gaaahhh, försvinn ur mitt huvud, när jag behöver ångest och rädsla tar jag fram det, jag behöver inte det inte dygnet runt. Som jag försöker skydda mig själv omedvetet. Kroppens sätt att ta över efter allt. Men jag är stark, jag är starkare än det. Så är det bara, jag klarar mer än vad jag tror, det borde jag bara se om jag kollar bakåt i tiden. Hur det var förut, hur långt jag kommit. Men nog om mig nu, jag får bara tro att bättre, ljusare och på mig själv. För mina barn ska inte känna det här, aldrig. Aldrig att jag låta dom genomleva detta varenda dag. Därför är det nummer ett, alltid nummer ett att vara en förebild, en trygghet och en stabilitet för mina barn. 

De behöver mig, de behöver MIG. Inte panikångesten, inte dåliga självförtroendet, inte dåliga självkänslan. Allt det som de inte ska ha. Det kommer nog ta ett tag men jag ska lyckas, jag ska titta bakåt och inte ha en enda "anfall" på flera år för så bra är jag. Det är mitt mål, för jag tänker inte ge upp. För de betyder allt. Och de förtjänar allt jag har att ge. Ge av mig själv, utan problem..

Uppdatering på livet, livet som för tillfället är lugnt, lagom, normalt, vanligt..

Vad nu vanligt innebär, gör som alla andra gör, kör sitt race på utan att tänka för det är så rutin. Tråkigt kallar jag det, gillar inte vanligt. Tycker det är så normalt, så vanligt ;) Men livet är vad man gör det till.

Tänk jag fick en massa migtid på stan för några dagar sedan, tänk vad det kan göra för själen, att bara vara mig för ett tag. Kom hem med ett leende på läpparna men då var mannen inte riktigt på humör. Men han haft mycket att tänka på, trött på beslut som måste fattas, trött på att vara en bonde bland bättre schackpjäser, vill nog inte längre spelas ut mot de andra. För jag ser det, han kanske inte tror att jag gör det men jag ser det. Men jag vet inte vad jag ska säga, jag vet inte vad för råd jag kan ge, det är ju upp till honom. Förstår att han är trött på det här, jag är också det, jag har tröttnat rejält, tröttnat så det står det över huvudet på mig. För det är ju inte så jag vill leva, är så trött på folk som tror de vet hur man ska ha det. Tror de vet bättre, förlitar sig att man inte kan klara sig på något annat sätt. Men de lever inte vårat liv, de vet hur vår vardag är, hur vi har det. Så kom inte och påstå något annat för då kommer ni ha fel.

Ska man verkligen behöva sätta jobb och allt annat före en själv, ens liv, ens äktenskap. Ska verkligen pengar ha så stor roll, jag vet att jag vill ha mer än det här, men vad det innebär att få det känns som ännu mer uppoffring. För ju längre vi satsar på annat, desto längre kommer vi bort från varandra. Allt känns så konstigt, så obekvämt, som det inte är vi längre. Kanske är vi bara vänner, kanske är vi något annat. Men jag har en känsla, en tro att det inte så här det ska vara, det är inte så här man ska leva tillsammans. Även om man kanske trivs ihop, om man pratar, om man säger saker till varandra, bra saker så känns det ändå som man missar något viktigt. Något som borde ha byggt upp förlängesen. Såklart vet jag väl att man inte går dygnet runt på rosa moln och fnittrar och har fjärilar i magen. Men någonting måste det ju kännas, något mer.

För jag vill inte vara otrogen, jag vill inte vara ute och ragga, jag vill bara ha någon som är där, helger, röda dagar, semester och allt vad det innebär. Men det ända jag kan tänka på är att jag kan inte lämna honom, min barns far, de förtjänar att växa upp med honom, de förtjänar att få se honom varje dag. För det är ju inte deras fel hur vi känner, hur vi agerar, hur vi tänker om varandra eller vårat förhållande. Gud det här är så svårt, för det jobbiga är jag vet vad jag hade gjort om vi inte hade haft barnen, då hade jag inte stått ut länge. Så ifall barnen är det som hindrar mig vad har vi kvar då förutom det, betyder bara att vi behöver mer tid själva, eller är det småbarnstiden som spökar då de flesta förhållande prövas mest. Eller är det bara jag, struliga jag, som aldrig kan bestämma vad jag vill som vill behålla min trygga bubbla för att slippa oroa för klara mig själv, eller gör jag det för barnen, för de förtjänar att få båda sina föräldrar, båda två i sitt liv att se varje dag. Eller älskar vi verkligen varandra och det är därför vi är kvar, fast allt annat är i vägen så vi hinner inte med, med oss..

Så vi kommer på saker vi vill göra, saker vi ska göra, men ändå, jag känner mig ensam. För om hon inte var här, så skulle jag nog inte orka för det gjorde jag inte förra gången. Men vem vet, kanske jag står ut för framtidens skull, hoppas på att vi är där då, tillsammans...

Känns som jag är delad i två, känns jag måste välja men hur jag än gör så blir det inte rätt. Om jag säger nej så känns det som jag tar något, något han verkligen vill. Och vill inte att han ska sitta och grunna hur det kunde ha blivit bara för jag säger nej. Om jag säger ja, så kommer det inte vara bra, inte alls, för så som det är nu är det knappt jag står ut. Om jag säger ja, kan det innebära slutet för oss..

Så därför känner jag mig delad, för vad han och jag vill är helt olika saker. Han tänker på framtiden och jag tänker på nu. Brukar oftast vara tvärtom. Så kanske bryr jag mig inte om hur det blir med det andra eller vad som händer som jag gjorde när han sa det. Kanske jag bryr mig om oss, hur det blir med oss. Och jag är rädd, rädd att jag inte kommer orka, att jag inte kommer stå ut att bli ensam. Fast det är jag egentligen redan.

Soffan känns väldigt tom utan dig, filmerna är inte roliga när du inte är här. Jag tänkte på ditt skratt idag, ditt skratt är roligt och jag saknar det. För vi hinner inte umgås, vi har inte tid, vi får boka tid för att kunna prata men jämt är barnen här. När får vi oss? En kompis sa att det hade inte varit lika svårt om vi inte haft barn. Men då hade vi nog inte varit tillsammans heller, för det är ju dom som gör oss hela, som får oss att kämpa hela tiden. Som får mig att stanna kvar hos dig..

För det här är inget liv jag vill leva, man vill skapa minnen, man vill skapa gemenskap. Vill kunna säga att det här brukade vi göra, det här tyckte vi var roligt. Men vad ska jag säga, att du var borta stor del i början på vårat äktenskap, att vi älskade varandra men det var inte nog. Att vi eller rättare sagt jag (du kommer nog kämpa in till det sista) orkade inte leva ensam längre. För det är så jag ser det när du sa det. Det är så jag målade upp bilden när du sa det.

Så vad ska jag säga, vad vill du höra, vad låter bäst? Jag vill det här för dig så mycket för jag kan se hur det riktigt lyser i ögonen när du pratar om det, hur du verkligen vill detta. Jag kan ju inte ta det ifrån dig, det vill jag inte. Som jag sa, hur skulle det vara om det var tvärtom, du hade inte haft hjärta att ta bort något från mig, säger jag utan att tveka. För det är sån du är, jag går före dig. Det är därför du vill ha mitt godkännande, min tillåtelse om man kan uttrycka det så. Men jag är rädd att när det är väl är gjort, alla planer har skett att jag inte ska stå ut, att jag inte ska orka.

För mycket har hänt för mig också, mycket sker för mig med. För när jag kommer hem så finns det ingen där att prata med om sin dag, ingen att laga middag med, ingen att sitta i soffan och mysa med, ingen att somna bredvid och ingen att äta frukost förutom barnen. Jag vet inte om de märker spänningen mellan oss, om de märker de skiftande humöret när du kommer in i rummet. Allt som har hänt, de påverkar mig fortfarande mer än vad du tror. Jag gör det jag alltid gör, tar bort dom som står nära, det är lättare att säga hejdå då. Då är det lättare att gå sin väg utan att kolla bakåt. Men jag vill ha närhet, jag vill ha dig, men jag vågar inte. Vågar inte känna något, för när du går, gör det inte lika ont, när du lämnar mig, kommer det inte göra lika ont.

Du vill ha ett svar, ja eller nej. Alla som säger ja är inte här, de lever inte här, de är inte de som kommer leva ensamma, det är jag..

JA är mitt svar för allt vad det innebär, det här är något du vill. Även om det är något jag inte vill, jag stöttar dig i det här. Men du får också vara beredd på att missa saker, att inte vara här för mig eller barnen. Du får vara beredd att komma hem till en främling..

Förkyldningar är ett elände men man får dom tyvärr, bygga på immunförsvaret lite. Så jag tog en sjukdag, en behövlig sjukdag, vi alla behöver en paus ibland och idag var det min tur. Gott att bara ligga i sängen och bara sova, sova bort allt och vakna utvilad.

Så vad händer nu då? Vad händer med oss? Du vet ju antagligen redan för du vill ju allt det här, du vill ju ha mig. Vilket är lite svårt mig att förstå med tanke på vilken bitch jag kan vara ibland. Som du sa igår, när ska du sluta att vara sur, om jag är det då? om jag fortsätter att vara det ett tag till, vad händer då? Jag vet faktiskt inte vad som är med mig, antagligen har hjärnan fått ett stopp, hamnat i pausläge. Gud jag vill inte känna såhär, vem vill det. Vill inte älta..

Så nu vill jag bara att allt ska vara som det var innan, ha en frisk pappa, att min syster ska kunna ha en uppvisning utan att man ska gå i olika grupper. Men mamma har valt det här själv, hon har valt att lämna några utanför så då får hon skylla sig själv. Jag tänker inte sitta här och tycka synd om henne. Fan mamma, du får mig att känna som en liten flicka igen som bara vill ha sin mamma stöd och tröst. Men hur mycket den här klyschen, den här min mamma älskade inte mig låter. Så är det så, varför gjorde du så här, du gör mig så arg, så osäker. För det enda jag kan tänka på är hur ditt beteende påverkar mig. Hur du bara kan sitta där och låta oss ta hand om allt. Jag tror, nej jag vet, att du inte orkar för du har alldeles för mycket med dig själv. Men då kan vi säga såhär. Kom tillbaka när du är "frisk", när du orkar, så får vi se om jag orkar smälla dörren i ansiktet på dig, för nu är väntetiden över. Du har kunnat lyfta telefonen, komma förbi och se dina barnbarn, men du vill ju inte, du vågar inte. Jag antar att den nya kommer finnas i ditt liv för att hon vill träffa dig. Så får det väl bli, du krossar mitt hjärta och du ger mig inget val.

Älskade lillasyster, för din skull hade jag fortsatt haft henne i mitt liv, för din skull. Jag vet hur jobbigt det var för dig på uppvisningen och antagligen gör jag inte saken lättare för dig. Jag kommer skriva ett brev, förklara allt för henne. Det är väl enda sättet, kommer inte orka se hennes tårar, om det nu kommer finnas några. Men hennes närvarande i mitt liv eller hennes icke närvarande fungerar inte för mig längre, nu får hon bestämma sig. Antigen är hon med eller så är hon inte det. Går inte vara mittimellan längre, för barnens skull, för min skull. känns det här bäst just nu. Vet att andra har det värre, vet andra inte ens har några mammor att vända sig till. Men nu spelar andra inte stor roll längre, för den här "mamman" är inte mycket att ha längre. Jag kommer inte skriva om dig mer, du kommer inte finnas längre, vet inte om det kommer hjälpa mig. Men att sitta här och vänta, att ha förhoppningar att du kommer ändra dig gör nästan ondare. Du är nu ett avslutat kapitel i min bok av ältande. Brevet kanske du kommer spara. Men vad vet jag, du kommer ju få ett nytt barnbarn så det här kanske inte betyder så mycket.

Jag kanske verkar dålig, kanske inte ger chanser, men det här har gått för långt, jag ställer med dom som verkligen har funnits där, och du är inte en av dom, snarare tvärtom. Jag kommer radera dina nummer, som sagt, jag vill inte ha något med dig att göra längre. Jag kanske bestämmer åt dom men så får det bli, de har en egen vilja sen och jag kommer förklara för dom. Sanningen om allt och de kommer antagligen innebära att de kommer veta att du inte ens kämpade för att få träffa dom. Det kommer göra ont, men den smärtan som du tillfört oss alla försvinner inte. Så du får inga mer chanser, jag kanske sagt det innan men nu håller jag det för du är ändå borta för mig. Hejdå, ja farväl, du kommer nu raderas från mitt liv..