Sitter och tänker på min pappa, försöker hålla mig från gråt men tror snart inte det går. Försöker vara stark för hans skull men det är svårt, för han är ju ändå min pappa, min älskade pappa. Att se honom sjuk, inte klara sig själv, ha så jobbigt, han försöker skratta bort det men jag kan se i hans blick, gnistan har försvunnit, glädjen finns inte där längre. Satt igår och tänkte på sista riktiga samtalet jag hade med honom, om hur tråkigt att han tyckte det skulle bli att pensionera sig, att gå hemma. Och så hände hela den här jäkla karusellen, min pappa har en jäkla tumör i huvudet, godartad men den förstör hans liv, han har nästan blivit stum, han går på en massa mediciner och på till råga på allt så ska de skiljas oxå..

Jag blir så arg, ledsen, har ju vetat det ett tag men kan inte släppa det. Och nu har jag fastnat, jag kan inte koncentrera mig, barnen vill leka men jag känner mig så tom, jag vill att allt ska vara som vanligt, jag vill att pappa ska njuta av sin pension och sina barnbarn, jag vill att mamma ska inse att pappa behöver henne och hon inte bara kan gå.

Såg en kortfilm igår om skilda föräldrar och barnens åsikter på detta, en tjej bara grät och försökte få dom att hålla ihop, kunde inte förstå varför de inte tyckte om varandra längre. Jag är ju vuxen, jag förstår ju, men ändå inte, jag vet att allting inte håller förevigt. Men ändå visste jag inte att det skulle drabba mig så hårt. Det känns som hela den värld jag kände och levde i har försvunnit. Om jag inte hade barnen och min man (ja man, nu är vi ju ändå gifta) så hade jag nog gått under. Känner mig för gammal för att känna så här, men jag vet inte hur jag ska känna.. Jag vet bara att om min man hade blivit allvarligt sjuk peppar,peppar, så skulle det sista vara att lämna honom, jag skulle stått vid hans sida sålänge han behövde mig. Kanske lätt att säga nu, men det är så jag känner.. Kanske vet problemet bakom hennes beteende, hon märkte att man kan faktiskt inte fly från sina problem så fort det dyker men hon fortsätter ändå, jag lärde mig förlänge sen att fly gör bara saker värre.. Jag tog tag i mina problem får la bara hoppas att hon gör samma sak en dag.

Jag vet iaf att jag ska inte gå någonstans.. Älskar dig pappa..

Så nu var man vaccinerad mot svininfluensan, från början hade jag inte tänkt att vaccinera mig, jag hade faktiskt tänkt att vaccinera mig när jag kom till vårdcentralen med mina barn. Men jag såg min äldsta tveka, jag kunde inte vägra, jag var tvungen att visa att det här inte var något farligt.. För det är ju det föräldrar gör, visar dom att det är ok. Något jag önskar att någon hade visat mig när jag var liten.. Det är ok att må dåligt, det är ok att ha problem, det är ok att säga nej.. Jag undrar någon hade sagt till mig hur mitt liv skulle se ut idag.

Ibland kan man inte låta bli att tänka tillbaka, på det förflutna.. Nu har man ju sett New Moon och den var helt ok, fast böckerna är helt klart bäst. Jag ser på min lillasyster som är 16 och ser vad hon har för intressen och vad hon har för idoler och kan inte låta bli att tänka att det är så jag hade velat vara, glad, nöjd och ha någon att se upp till. Jag avundas henne ibland att hon vet vad hon vill, hon vet var hon har sig själv och har modet att stå upp för det och säga nej.. Jag beundrar hennes styrka, för jag hade velat haft det modet och den styrkan...

Så arg, jag var så arg, på allt och alla. Men mest mig själv, för då förstod jag inte var det kom ifrån men vad jag inte hade gett för någon att bara ruska om en och säga att nu är det nog, det är inte ok, det räcker nu och att det kommer bli bra för vi finns här för dig alltid. Något som jag vill att mina barn alltid ska veta om, jag finns där för dom alltid, hur gamla de än blir ställer jag upp..

Jag vill verkligen inte att de ska känna de jag känt, sett det jag sett, hört det jag hört, bete sig som jag har betett mig, jag förväntar mig inte änglar, jag förväntar mig inte värstingar, men jag förväntar mig tonåringar som kan se mig i ögonen och prata med mig, kanske inte om allt men ändå veta att de kan prata med mig..

Nu är det bara att se framåt, barn kanske var det minsta jag väntade mig men det var verkligen det bästa som hänt mig. Som sagt finns det alltid bra dagar och dåliga men jag skulle inte ha det på något annat sätt. Och nu när giftemålet står vid dörren har jag ännu mer att se fram emot. Det här kanske låter patetiskt men det är ju han som håller ihop hela den här båten, för med osäkerhet kommer krångel och tvivel på kärlek och bekräftelse och han ger mig det alltid. Vi har såklart våra upp och ner dagar som alla andra. Men han får mig att se framåt något jag aldrig velat göra innan, han får mig att må bra något som inte var vanligt för mig förut, han älskar mig ovillkorligt och jag kan lita på honom, det har nog varit svårast men på de här åren har han inte svikit mig en enda gång. Det beror nog inte bara på barnen, det beror nog på oss, vi må vara unga men vi är rätt för varandra, vi gör varandra hela genom att bara finnas till. Han är min morgondag och mitt allt, och mitt hjärta kommer aldrig tillhöra någon annan. Detta är mitt löfte..

XoXo/ Pippi

Nu var det vissligen igår men om en månad - en dag, så har New Moon premiär :) Ska bli så roligt att äntligen att få se den!

Insåg också att jag inte skrivit något på en månad. Men det händer inte så mycket här, livet går på och barnen växer. Minstingen håller på att lära sig krypa, vilket går sådär ;) Den äldsta blir nog mer envis för var dag tycker jag, där finns mycket vilja kan jag lova. Men roliga kommentarer får man njuta av iaf. Fast just nu när det inte viljan går fram så är det mest "dumma mamma" och "jag vill att pappa ska vara här" bara för jag säger nej.

Men fullt upp är det, ibland undrar jag hur mitt liv skulle se ut utan dom, men det är inte ens värt att tänka på för mitt är inget utan dom, även om man vill rea ut den äldsta på blocket när trotsen är som värst ;)

Älskade barn, ni gör mig hel. Glöm aldrig det..

Nu får man återgå till vardagen, som idag är världans lugn för en gångs skull, får passa på att njuta av den.

XoXo Pippi

Idag fyller min bästa kompis år, är här och äter lite tårta och ska ut käka middag strax :) Är barnfri och allt, inte så vanligt i min värld. Men ibland är det gött att få en paus, men jag måste erkänna att det känns väldigt tomt utan dom.

Två månader kvar tills New Moon har premiär!!! Längtar.. (fjortisvarning) Men det skiter jag i för böckerna är skitbra!

Nu är det tillbax till firandet, hoppas alla har en bra dag!

Insåg för ett tag sen att jag känner mig gammal, inte för att jag är gammal men jag vaknade bara upp en dag och kände mig gammal. Jag var 19, i mitt livs bästa år ;) Blev gravid, fick barn och blev gammal. Såklart man växer upp när man får barn, men hädanefter kommer jag alltid följa min ålder genom mina barn. För dom helt plötsligt är jag inte ung när jag 30, jag är mamma och då kommer jag alltid aldrig förstå något med deras ålder eller säga saker som kommer från stenåldern. Jag kommer aldrig vara ung i deras ögon för jag är deras mamma.

Mitt 3-åring är i full fart och på glatt humör denna morgon, flingor o yoghurt står högt på listan på frukost. Om tio år har vi nog inte samma senario. Om tio år är den äldste 13, om tio år är jag 34, om tio år är det inte samma för någon av oss.

Fast ju nu tar vi som det kommer.

XoXo

Min äldsta vaknade precis med fruktansvärd växtvärk i benen, det är plågsamt att se att det gör så ont. Jag brukar massera dom eller prata eller bara finnas där. Idag fick jag bara finnas där. Satt bredvid sängen och såg hur lugnt det blev med bara min närvaro. Så mycket kärlek man kan känna för sitt barn i just det ögonblicket finns inte. Att min trygghet och min röst att det skulle gå över snart gjorde allt så lugnt.

Jag vet ju själv att när jag växte upp kände jag inte så mycket trygghet, jag var rädd för nästan allt och väldigt blyg, det följde mig ända upp i tonåren och vuxenlivet. Det tog en lång tid och en rad psykologer att få mig känna mig så trygg som jag är idag. Det är något mina barn aldrig ska få uppleva, att inte känna sig trygga.

Visst är man osäker på sig själv ibland när det kommer till barnen, jag menar man ska ju uppfostra dom att bli självständiga bra personer, det ger en lite press ibland ;) Man tänker ju ibland att jag borde inte skällt så, borde gjort middag tidigare och sluppit massa gnäll, borde ha sagt så istället för så, ja ni förstår vad jag menar. För i nästa stund sitter de där hos psykologen och pratar hur mamma alltid skällde på mig när jag gjorde så ;)

Men allvarligt nu, barn är fantastiska, de har en helt annan livssyn, de ser saker på ett helt annat sätt. De är ärliga, slukar all information man ger dom, de har ett minne som jag vet inte vad och de ser inte ont i någon, de hatar inte. Ibland skulle man vilja ha deras syn på livet. Även om de driver en till vansinne ibland så vet de precis hur de ska göra det bra igen (oftast ialla fall) ;)

Kan ju ta ett exempel, jag är ju fortfarande blyg av mig, folk kan nog ta mig för lite dryg, jag snackar ibland skit för att jag osäker på mig själv osv. Fast jag kan nog ärligt säga den enda personen jag hatat mer än något annat är mig själv, såg mig inte som en bra person förut, fanns så mycket hat. Ingen fick komma mig nära förutom min sambo och tro mig det tog honom ett jäkla tag innan jag tog ner garden. För han försvann inte, han var aldrig elak, han tog alla kommentarer, alla utbrott, allting för att han älskar mig så mycket. Jag tror inte jag har insett det förrän nu. Tror inte jag har kunnat se det förrän nu. Även om jag inte varit den person han först träffa, tog det ändå ett tag att känna mig trygg med honom. Tror ingen annan kan vara mer rätt. Visst, kan ju erkänna att även om mitt temprament har mildrats så har det inte försvunnit. Fast det är en annan sak, det som gjorde honom mest osäker var nog inte mitt temprament, det var nog att jag inte visade någonting, inga känslor alls. Han kom inte fram till mig. Han hittade mig inte, men han gav inte upp. Jag gjorde allt för att stötta bort honom men varje gång jag vände mig om var han kvar. Vet inte vart jag skulle vara idag utan honom.. och barnen.

Innan jag blev gravid med min äldsta bestämde jag äntligen för att se livet från en annan vinkel, en bra vinkel. Så helt plötsligt var jag gravid, inget jag hade tänkt att jag ens kunde bli. Att bli mamma var nog det sista jag tänkte på, hade även inte känt sambon så värst länge, men fyra enkla ord (enkla för honom) flög ur hans mun: vi skaffar barn då. Hur enkelt som helst, nu efteråt så har han erkänt att även om barn inte heller var det första i hans huvud så ville han inte förlora mig. Han trodde om jag skulle ta bort det så skulle det krossa mig och även krossa oss. Det tror jag oxå...

Graviditeten var inte planerad men den gjorde mig motiverad. Tänkte bara på att jag skulle bli en bra mamma, en bra person för mina barn, för det förtjänar dom. De förtjänar något att se upp till någon, de förtjänar att känna sig trygga och det hoppas jag att de gör, av hela mitt hjärta.

XoXo

Visade sig att minstingen hade 3-dagars febern, massa fina utslag över hela kroppen. Även om febern är borta så blir det att stanna hemma ett par till, tror man skulle få ett par blickar eller två om vi gick ut med henne ;)

Annars händer det inte så mycket är såååååååå uttråkad, har varit hemma i flera dagar nu. Gick på promenad med en kompis igår så det var skönt att komma utanför dörren lite, utan barn. Vi gungade lite gunga på lekplatsen, kände mig lite som en tonåring igen, förutom när vi var tvungna att gå för att jag blev så illamående av allt gungande. En liten biverkning av graviditerna ;)

Nu sätts det upp hyllor och gardiner i minstingens rum, så det får jag fortsätta med, eller åtminstonde hålla upp hyllan medans sambon borrar.

XoXo/Pippi

Så var minstingen sjuk med feber och snuva, första förkylningen. Inte varit en rolig dag alls, så glad att det finns dagis för den stora.

Lugn kväll, lite läsning och lite titt på "Octomom" Jäkla massa ungar. Fattar inte hur hon orkar, jag tycker det är jobbigt med två ibland ;)