Jag hänger inte alls med längre, mitt liv har hamnat i en dvala, min hjärna kan bara ta in en viss information per dag sen stänger den av.

Det märker man nu på kvällen när min syster försöker prata med mig och jag uppfattar ingenting av det hon säger. Är för trött för mitt eget bästa.

Ja man har ju börjat jobb så det är ju det som håller mig upptagen nu förtiden, barn och man och allt kanske inte gör det lugnare. Lillasyster har flyttat in och jag är glad att se henne glad och är ännu gladare att se henne trygg, fast lite liv tycker hon nog att det är. Vi ska nog kunna ordna det så hon får lite (ja lite lite) lugn och ro ;)

Med pappa är det bättre, känns som man har glömt eller inte hjälper till lika mycket men det är ju så mycket annat som ska ordnas och barnen och mannen och kompisar, skulle vilja kunna kombinera allt, skulle vilja dela på mig ibland så jag räcker åt alla. Men tyvärr får man prioritera och då hamnar några bort :(

Men jag är jätteglad att få börjat jobba, bara trötthet som är ivägen.

Nä snart dags att sova, ny dag imorgon också, måste orka med den med. Godnatt!

För en gångs skull har det faktiskt varit lugnt här, vissa samtal blev ringda men det mest för mig själv. Det har varit så mycket lugnare att ha honom på sjukhus, för då vet man att han har det bra, att han blir omhändertagen. Att han får mat och sina tabletter i tid. För det är något arroganta läkare inte kan inse eller förstå, att det inte är samma sak hemma, att det var tvärtom hemma. Att man ibland inte ens visste om han hade ätit om man kom och hälsade på honom. Att se honom yr och må dåligt, att se honom inte kunna ta hand om sig själv.

Vad fan tror de att vi vill ha ett möte för, för att vi tycker det är roligt! Nä det kan man ju inte säga, vi är oroliga, konstant. För första gången på länge känns det som att man kan andas, att inte hoppa av rädsla när telefonen ringer, för man vet att är i goda händer. Men jag ser mina systrar må så mycket sämre, men nu ser man deras leende lite mer än förut. De verkar kunna andas.

Jag hoppas för deras skull att mötet går bra, för mig är det dags att börja jobba igen så jag kan inte vara med, men det kommer vara svårt att koncentrera sig när man inte hur det kommer bli. Alla läkare vill ju avvakta, men det fattar ju inte att det vi som får ta hand om allt om det händer något. Det är något som jag hoppas dom kan ha på deras samvete om något händer igen..

Gud vad man ältar alltså, det är nog inte meningen, det är ju bara så det är. Om pappa såg mig nu, gamla pappa, så skulle han nog säga till mig  att skärpa mig. Att inte tänka på det så mycket, men det känns lite sent för det.

För det är väl så man hanterar det, att älta det, att gå igenom det hundra ggr i huvudet och förstå varför. Ett mänskligt beetende kallar vi la det. Jag tänkte på det förut, att min pappa gjorde aldrig något själv, åkte någonstans själv, han jobbade och tog hand om oss barn. Och när han äntligen fick egentid, när det var slut med skjuts, med blöjbyten, med jobb jo då ska han bli sjuk, då ska han bli så sjuk att han inte ens kan bo själv eller ta hand om sig själv. Det är inte rättvist! Det är inte det! Min pappa, den snällaste, den sociala, den roliga. Blev den handikappade, den stumma. Om ni träffade honom nu skulle ni inte se det jag ser, ni skulle inte se vad ni missat. Den personen han var innan.

Fan, fan, fan.. Det här var ju meningen att det skulle hända, jag vet att det inte är någons fel. Men det är hela den här situationen, hela den här cirkusen. Vrida tillbaka klockan till gamla tider, men det skulle väl inte göra saken bättre.

Så jag kommer älta, vrida och vända tills den här mardrömmen är slut. För det är allt jag vill nu, att någon ska väcka mig och säga att allt är ok, det ingen fara, det var bara en dröm...

Insikt, det är vad man behöver, jag har märkt att jag inte kunnat visa något, har inte kunnat gråta för allt bara lägger sig på hög, innan man hinner reagera på vad som hänt händer nästa grej. Så nu var det väldigt skönt att se pappa må bra och se pigg ut, det var längesen. Kändes lite som man hade fått tillbaka lite av gamla pappa. Jag saknar honom..

Men nu är läget som det är, jag kan älta det i evigheter men det gör nog inte saken bättre. Det enda jag kan göra för mina barn, för honom, för mig är att vara där och hjälpa honom så gott jag kan och låta mina barn träffa deras morfar när han fortfarande är här.

Men så här mycket kan jag säga, jag trodde verkligen jag kunde hålla upp den här fasaden, att låta det vara ytligt, för barnens skull men jag kan bara inte. För det enda jag ser när jag träffar dig är vad du lämnade, du kan kalla mig bitter, du kan kalla mig kall, du kan kalla mig vad du vill. Men det var du som gjorde misstaget att tro att vi skulle finnas kvar när du hade bestämt för att få vara med att leka, när du hade bestämt dig hur du ville ha det. Du missade bara att vi hade hunnit bestämma oss innan.

Så även om jag inte säger det till dig, så borde du ändå märka det, för jag orkar faktiskt inte längre, du får göra vad du vill, vara vem du vill, du får skaffa en helt ny familj, för mig spelar det faktiskt ingen roll längre. Det låter kanske hemskt att barnen inte får vara med sin mormor men jag klarar det inte längre, för jag behöver inte förklara mig för dig, du förklarade ju aldrig för oss, du bara stack, vem säger att inte jag kan göra detsamma.

Jag är så arg, jag är arg för att du stack, jag är för att du lämnade honom, jag är faktiskt ännu mer arg för du helt plötsligt vill engagera dig! För nu hade man faktiskt vant sig, nu var det vi som skötte det här, du visste vad som pågick, du visste vad som hände men när någon annan som inte ens är här ringer dig då är du plötsligt årets mamma. Sorry men det funkar faktiskt inte så, du kan inte bara komma och lägga dig i sånt som du inte vet något om. Men systrar, älskade underbara systrar och har lagt hela sitt liv, blod, svett och tårar och mycket mer för att hjälpa pappa i det här och jag vill bara gråta när de berättar, när jag ser deras tårar. För jag vill torka bort dom, jag vill hålla dom och säga att allt blir bra. Som en mamma ska göra, men jag är inte deras mamma, du är. Men jag tror inte ens du förtjänar den titeln längre. En mamma är inte något man är, det är något man förtjänar. Och du förlorade den titeln förlängesen.

Så jag får vara arg, jag får vara bitter, jag får vara ledsen. För känslor det är något som kommer naturligt. Inte något du vet något om, för du har ju haft det så mycket värre än oss. Men gissa vad, nu är det vi som har det värre vad du än tycker. För jag är trött på att tycka synd om dig, jag är trött på att din barndom är vårat fel. Väx upp och gör något åt det, då kan du komma tillbaka och se om vi fortfarande är kvar...

Älskade pappa, du är i mina tankar hela tiden. Du ger mig styrka att tro bättre, att du är stark att klara det gör att jag klarar allt. Vi finns här, vi hjälper dig.. Ta våra utsträckta händer så ger vi dig våran trygghet, för vi kommer inte lämna dig.. Älskar dig!

Dagens känsla: tom.. Jag blir så trött, jag vill bara skrika, jag vill bara gråta.. Men allt jag känner är tomhet, en evig spiral av tomhet. Inget av det där kommer hjälpa honom, inget av det där kommer göra honom bättre. Det känns som jag inte vet hur jag ska reagera längre, som att dom här telefon samtalen är inte längre ovanliga. Undrar om man kan få ett samtal att han mår bättre, det vore något, så att man kunde vara glad istället för ledsen.

Så är det du också, tror du verkligen att du ringer får du att verka som att du bryr dig helt plötsligt, du sitter och säger att det är hemskt, hur tror du inte vi känner?! Hur tror du inte vi mår?! Ifall du undrar så mår jag skit, jag mår fysiskt dåligt av allt det här, men jag måste vara stark för att visa för att hon förtjänar att få något stabilt efter allt som hänt. Men kom inte här och tro att du kan plötsligt få någon rätt att bry dig! För du lämnade honom när han behövde dig som mest och då försvann din rätt att lägga dig och bry dig. Du har gjort ett himla bra jobb hittills att hålla dig undan, jag föreslår att du fortsätter med det...

Älskade pappa, jag vet att du förstår vad vi säger, jag vet att du vill mer än du kan och vi förstår. Som du måste förstå att din kropp vill inte längre vad du vill och det är kanske svårt att acceptera, av alla saker vi känner, så kan jag inte sätta mig in hur du måste må. Att vara beroende av andra, att vara beroende av oss. Men du är ingen börda, du är våran pappa och vi älskar dig. Så jag är kluven hur jag ska hjälpa dig utan att ta makten från dig. Jag är kluven för jag är fortfarande din lilla flicka. Det är svårt, men ibland krävs svåra beslut för att hjälpa dig. Även om det kanske är att ta över lite. Jag gör det för din skull, det måste du veta. Jag är vuxen så jag måste ta ett beslut för vad som är bäst för dig. För du kan inte göra det och jag är så ledsen för det. Jag hoppas på ljusa tider, men det har varit väldigt mörkt nu. Hoppas, hoppas på att "just nu" ska försvinna...

Om han är stark är jag stark,

om han orkar så orkar jag.

Ifall jag blir trött sover jag,

ifall han blir trött oroar jag mig.

För vad ska man göra i det här läget,

oro, stress och panik.

Det kommer hända något även om jag inte är där,

det kommer hända något även om jag finns där.

Så jag är den vuxna,

någon måste ha rollen.

Jag gav mig den,

jag tilldelade mig den.

För han kan inte,

han orkar inte.

Men jag gör det,

jag orkar för hans skull.

Jag är inte självisk,

jag måste finnas där.

För det var du lärde mig,

det var det du visade mig.

För jag är den vuxne,

jag är nästan äldst.

Så gråt ut hos mig,

låna mitt öra.

Systrar fina,

jag finns där.

Så jag är stark för pappa är stark,

jag orkar för pappa orkar.

För det gör man för sin familj..

Kollar på Cold Case och det citat kommer upp hela tiden "den enda som kan döma dig är du själv" Väldigt sant, det vet man själv, jag har varit min egen domare i många år nu, dömt själv att misslyckas, att tro att jag är misslyckad.

Det var värre förut, det behövdes inte mycket för att tro att jag var oduglig. Det behövdes inte mycket för att döma mig själv om och om igen..

Men nu är det bättre men jag måste sluta döma mig själv, måste sluta tro att jag är mindre värd, måste sluta tro att jag inte klarar av saker. Hur kommer det sig att man bara hör det dåliga folk har att säga om än det bra. När ska jag börja ta in det bra, för sån har jag varit så länge jag kan minnas, har alltid tagit in det dåliga. Det är väl det som varit problemet, jag tar åt mig för mycket, ältar för mycket i dåliga saker. Legat i sängen och stirrat upp i taket och tänkt varför saker händer mig, varför mina föräldrar var tvungna att skiljas, varför min pappa har en hjärntumör, varför jag är så feg med vissa saker, varför jag är så nervös för saker som inte är farliga, varför jag är så rädd för saker som inte mening att vara rädd för, varför min syskon har det svårt, ja varför.. För antagligen blev det bara så, med mig vet jag varför. Men allt annat är det inte jag kan svara på, varför mina föräldrar skildes ligger inte på mig att svara på, det ligger dom. Varför min pappa fick en hjärntumör kan ingen svara på, man får bara vara "glad" att den är godartad. Varför mina syskon har det svårt, det är inte mitt ansvar men jag gör det jag kan, det gör man för sin familj.

Så min mamma och jag håller kontakt, men det kommer aldrig bli detsamma som förut, inte för att vi har stått nära, hon är ju en anledningarna för alla mina varför. Ville aldrig släppa någon nära, inte ens nu när hon kanske behöver. Hon har byggt på sin mur länge, nu är krävs det nog mycket för att riva ner den. Min hann någon riva ner innan den hann stelna. Och det är jag mycket tacksam för.

Så därför kan jag se på min dotter när hon är arg, ledsen eller glad och känna glädje att hon kan uttrycka sig själv och veta att det är ok, veta att vi finns där även om vi blir arga, ledsna eller glada. För det är enda jag kan ge henne, något som en mor ska kunna ge sina barn, något jag aldrig fick själv och det är kärlek, trygghet och stabilitet. Jag födde henne, jag ska uppfostra henne och jag ska ge henne det hon mest behöver, utan att döma, mig själv...

Idag bröt jag ihop, trodde aldrig att det skulle komma, har ju varit nere och ledsen för allt som hänt men jag har ändå lyckats hålla skenet uppe. Idag gick det bara inte, min man och jag hade vårat första rejäla gräl sen vi gifte oss och medans jag stod där och la in disken argt och gapade på honom och han gapade tillbaka. Då kom allt över mig, allt jag lyckats hålla sen pappa blev sjuk bara välde över mig. Jag bara bröt ihop och grät, och det kändes så skönt att äntligen få en reaktion av allt som hänt. Så jag sjönk ihop på golvet och lät min man trösta mig. Och efteråt kändes det som stenen i min mage hade lättat lite.

Men det är ju inte över än, inget har ju förändrats, min man tycker jag ska acceptera läget som är mellan mina föräldrar. Att det inget jag kan säga och göra åt det ändå. Men min ilska är ju fortfarande där, har bara tagit ut det på fel personer. Och det är ju det som har varit problemet också och anledningen till grälet att jag har varit så arg, men jag vet inte hur jag ska hantera det med annat än ilska. Jag är så trött på att vara arg, är så trött på att känna mig maktlös. Ibland känns det som det inte är jag som är här, att jag har blivit utbytt för tillfället av en tom, arg, trött person. Trodde inte allt skulle påverka mig så mycket men det har det.

Och jag ältar, jag försöker vrida och vända på det men jag hamnar alltid på ruta ett igen hur jag än gör. Min man tycker jag tänker för mycket, men det här händer inte honom. Det händer mig, trodde inte det skulle varit lika illa om pappa inte varit sjuk. För att se honom sjuk och utan stöd krossar mitt hjärta. Och det gör mig arg på en viss person. Hon läser inte det här, jag tror hon egentligen bryr sig men jag säger det här att det du har gjort och håller på med krossar mitt hjärta också, mer än du anar. Jag trodde barnen skulle få någon slags kontakt med dig, för mig spelar det ingen roll snart, jag har fått nog. Presenter och allt som du tror ska ger kärlek vill jag inte ha, inte barnen heller, de vill ha dig, de förstår inte men jag tror jag inte ens vill ha dig längre.. Jag är trött på att vara arg, jag är trött på att låtsas, så jag går vidare nu, jag bröt ihop och nu går jag vidare utan dig.. Jag tänker inte bli som dig för mina barn förtjänar bättre. Jag har aldrig varit bra på konflikter eller hantera känslor eller säga vad jag tycker så även om du inte läser detta så behövs det sägas. Du kanske födde mig, du kanske uppfostrade mig men du verkar ha bestämt dig och då gör jag också det. Hejdå mamma..