När man föds, föds som syskon skapas blodsband. Du kommer alltid vara bunden till den här personen, inte som du är bundet till ditt barn, inte som du är bunden till en föräldrar. Men ni växte, lovade varandra att alltid vara kompisar. Men löften kan ibland vara svåra att hålla.

Samma som familj har olika betydelser för olika personer. När någon frågar hur det är med min familj så svarar man ju den som är närmast, man och barn. Syskon är ju också familj, pappa är också familj. Men ändå är ju delat i de som står en närmast.

Så det gör faktiskt lite ont när man inte får kontakt med ett av dom, som att det inte spelar någon roll längre. Nu är alla borta, bara deras saker kvar. Men vi påminner kanske henne, påminner henne om allt som har försvunnit för henne. Kanske det är då hon väljer att ta bort, minska, slippa se oss i ansiktet och kännas vid hennes "andra familj". För det är väl vad vi är nu, den som tjatar, den som vill saker.

Spelar kanske ingen roll längre, men jag saknar henne ändå, saknar min syster. Det är mycket för oss alla, men jag kan inte ta bort någon, kan inte välja sina syskon. De här är dom jag fått och jag skulle inte vilja byta bort någon av dom.

Förlåt, vi påminner, jag vet. Men se oss inte som dåligt, se oss inte som andra val. Se oss som det vi är, dina syskon för det av något borde ju betyda något..