Insikt, det är vad man behöver, jag har märkt att jag inte kunnat visa något, har inte kunnat gråta för allt bara lägger sig på hög, innan man hinner reagera på vad som hänt händer nästa grej. Så nu var det väldigt skönt att se pappa må bra och se pigg ut, det var längesen. Kändes lite som man hade fått tillbaka lite av gamla pappa. Jag saknar honom..

Men nu är läget som det är, jag kan älta det i evigheter men det gör nog inte saken bättre. Det enda jag kan göra för mina barn, för honom, för mig är att vara där och hjälpa honom så gott jag kan och låta mina barn träffa deras morfar när han fortfarande är här.

Men så här mycket kan jag säga, jag trodde verkligen jag kunde hålla upp den här fasaden, att låta det vara ytligt, för barnens skull men jag kan bara inte. För det enda jag ser när jag träffar dig är vad du lämnade, du kan kalla mig bitter, du kan kalla mig kall, du kan kalla mig vad du vill. Men det var du som gjorde misstaget att tro att vi skulle finnas kvar när du hade bestämt för att få vara med att leka, när du hade bestämt dig hur du ville ha det. Du missade bara att vi hade hunnit bestämma oss innan.

Så även om jag inte säger det till dig, så borde du ändå märka det, för jag orkar faktiskt inte längre, du får göra vad du vill, vara vem du vill, du får skaffa en helt ny familj, för mig spelar det faktiskt ingen roll längre. Det låter kanske hemskt att barnen inte får vara med sin mormor men jag klarar det inte längre, för jag behöver inte förklara mig för dig, du förklarade ju aldrig för oss, du bara stack, vem säger att inte jag kan göra detsamma.

Jag är så arg, jag är arg för att du stack, jag är för att du lämnade honom, jag är faktiskt ännu mer arg för du helt plötsligt vill engagera dig! För nu hade man faktiskt vant sig, nu var det vi som skötte det här, du visste vad som pågick, du visste vad som hände men när någon annan som inte ens är här ringer dig då är du plötsligt årets mamma. Sorry men det funkar faktiskt inte så, du kan inte bara komma och lägga dig i sånt som du inte vet något om. Men systrar, älskade underbara systrar och har lagt hela sitt liv, blod, svett och tårar och mycket mer för att hjälpa pappa i det här och jag vill bara gråta när de berättar, när jag ser deras tårar. För jag vill torka bort dom, jag vill hålla dom och säga att allt blir bra. Som en mamma ska göra, men jag är inte deras mamma, du är. Men jag tror inte ens du förtjänar den titeln längre. En mamma är inte något man är, det är något man förtjänar. Och du förlorade den titeln förlängesen.

Så jag får vara arg, jag får vara bitter, jag får vara ledsen. För känslor det är något som kommer naturligt. Inte något du vet något om, för du har ju haft det så mycket värre än oss. Men gissa vad, nu är det vi som har det värre vad du än tycker. För jag är trött på att tycka synd om dig, jag är trött på att din barndom är vårat fel. Väx upp och gör något åt det, då kan du komma tillbaka och se om vi fortfarande är kvar...

Älskade pappa, du är i mina tankar hela tiden. Du ger mig styrka att tro bättre, att du är stark att klara det gör att jag klarar allt. Vi finns här, vi hjälper dig.. Ta våra utsträckta händer så ger vi dig våran trygghet, för vi kommer inte lämna dig.. Älskar dig!