Gud vad man ältar alltså, det är nog inte meningen, det är ju bara så det är. Om pappa såg mig nu, gamla pappa, så skulle han nog säga till mig  att skärpa mig. Att inte tänka på det så mycket, men det känns lite sent för det.

För det är väl så man hanterar det, att älta det, att gå igenom det hundra ggr i huvudet och förstå varför. Ett mänskligt beetende kallar vi la det. Jag tänkte på det förut, att min pappa gjorde aldrig något själv, åkte någonstans själv, han jobbade och tog hand om oss barn. Och när han äntligen fick egentid, när det var slut med skjuts, med blöjbyten, med jobb jo då ska han bli sjuk, då ska han bli så sjuk att han inte ens kan bo själv eller ta hand om sig själv. Det är inte rättvist! Det är inte det! Min pappa, den snällaste, den sociala, den roliga. Blev den handikappade, den stumma. Om ni träffade honom nu skulle ni inte se det jag ser, ni skulle inte se vad ni missat. Den personen han var innan.

Fan, fan, fan.. Det här var ju meningen att det skulle hända, jag vet att det inte är någons fel. Men det är hela den här situationen, hela den här cirkusen. Vrida tillbaka klockan till gamla tider, men det skulle väl inte göra saken bättre.

Så jag kommer älta, vrida och vända tills den här mardrömmen är slut. För det är allt jag vill nu, att någon ska väcka mig och säga att allt är ok, det ingen fara, det var bara en dröm...