För en gångs skull har det faktiskt varit lugnt här, vissa samtal blev ringda men det mest för mig själv. Det har varit så mycket lugnare att ha honom på sjukhus, för då vet man att han har det bra, att han blir omhändertagen. Att han får mat och sina tabletter i tid. För det är något arroganta läkare inte kan inse eller förstå, att det inte är samma sak hemma, att det var tvärtom hemma. Att man ibland inte ens visste om han hade ätit om man kom och hälsade på honom. Att se honom yr och må dåligt, att se honom inte kunna ta hand om sig själv.

Vad fan tror de att vi vill ha ett möte för, för att vi tycker det är roligt! Nä det kan man ju inte säga, vi är oroliga, konstant. För första gången på länge känns det som att man kan andas, att inte hoppa av rädsla när telefonen ringer, för man vet att är i goda händer. Men jag ser mina systrar må så mycket sämre, men nu ser man deras leende lite mer än förut. De verkar kunna andas.

Jag hoppas för deras skull att mötet går bra, för mig är det dags att börja jobba igen så jag kan inte vara med, men det kommer vara svårt att koncentrera sig när man inte hur det kommer bli. Alla läkare vill ju avvakta, men det fattar ju inte att det vi som får ta hand om allt om det händer något. Det är något som jag hoppas dom kan ha på deras samvete om något händer igen..