Dagens känsla: tom.. Jag blir så trött, jag vill bara skrika, jag vill bara gråta.. Men allt jag känner är tomhet, en evig spiral av tomhet. Inget av det där kommer hjälpa honom, inget av det där kommer göra honom bättre. Det känns som jag inte vet hur jag ska reagera längre, som att dom här telefon samtalen är inte längre ovanliga. Undrar om man kan få ett samtal att han mår bättre, det vore något, så att man kunde vara glad istället för ledsen.

Så är det du också, tror du verkligen att du ringer får du att verka som att du bryr dig helt plötsligt, du sitter och säger att det är hemskt, hur tror du inte vi känner?! Hur tror du inte vi mår?! Ifall du undrar så mår jag skit, jag mår fysiskt dåligt av allt det här, men jag måste vara stark för att visa för att hon förtjänar att få något stabilt efter allt som hänt. Men kom inte här och tro att du kan plötsligt få någon rätt att bry dig! För du lämnade honom när han behövde dig som mest och då försvann din rätt att lägga dig och bry dig. Du har gjort ett himla bra jobb hittills att hålla dig undan, jag föreslår att du fortsätter med det...

Älskade pappa, jag vet att du förstår vad vi säger, jag vet att du vill mer än du kan och vi förstår. Som du måste förstå att din kropp vill inte längre vad du vill och det är kanske svårt att acceptera, av alla saker vi känner, så kan jag inte sätta mig in hur du måste må. Att vara beroende av andra, att vara beroende av oss. Men du är ingen börda, du är våran pappa och vi älskar dig. Så jag är kluven hur jag ska hjälpa dig utan att ta makten från dig. Jag är kluven för jag är fortfarande din lilla flicka. Det är svårt, men ibland krävs svåra beslut för att hjälpa dig. Även om det kanske är att ta över lite. Jag gör det för din skull, det måste du veta. Jag är vuxen så jag måste ta ett beslut för vad som är bäst för dig. För du kan inte göra det och jag är så ledsen för det. Jag hoppas på ljusa tider, men det har varit väldigt mörkt nu. Hoppas, hoppas på att "just nu" ska försvinna...