Gud vad man ältar alltså, det är nog inte meningen, det är ju bara så det är. Om pappa såg mig nu, gamla pappa, så skulle han nog säga till mig  att skärpa mig. Att inte tänka på det så mycket, men det känns lite sent för det.

För det är väl så man hanterar det, att älta det, att gå igenom det hundra ggr i huvudet och förstå varför. Ett mänskligt beetende kallar vi la det. Jag tänkte på det förut, att min pappa gjorde aldrig något själv, åkte någonstans själv, han jobbade och tog hand om oss barn. Och när han äntligen fick egentid, när det var slut med skjuts, med blöjbyten, med jobb jo då ska han bli sjuk, då ska han bli så sjuk att han inte ens kan bo själv eller ta hand om sig själv. Det är inte rättvist! Det är inte det! Min pappa, den snällaste, den sociala, den roliga. Blev den handikappade, den stumma. Om ni träffade honom nu skulle ni inte se det jag ser, ni skulle inte se vad ni missat. Den personen han var innan.

Fan, fan, fan.. Det här var ju meningen att det skulle hända, jag vet att det inte är någons fel. Men det är hela den här situationen, hela den här cirkusen. Vrida tillbaka klockan till gamla tider, men det skulle väl inte göra saken bättre.

Så jag kommer älta, vrida och vända tills den här mardrömmen är slut. För det är allt jag vill nu, att någon ska väcka mig och säga att allt är ok, det ingen fara, det var bara en dröm...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Cancer, det första som kommer i tankarna när någon smärta dyker upp i kroppen som man inte känner igen. Orden maler genom huvudet, upprepar sig om och om igen för att kunna gräva en grop av ängslan och ångest hos mig. "Sluta nu, det är bara lite magk...

Vad är det för fel på mig, kan jag inte bara vara glad och positiv. Det är som det kommer såna där upp dagar där man tror man kan kan klara allt, det är väl inte så svårt och sen kommer såna här dagar. Såna här dagar man bara vill gräva ner sig. Gömm...

Vad ska man skriva då, jag har inte vart här på ett tag. Tror jag la ner skrivandet ett tag men nu kommer en sån där period som man bara känner för att bli en struts och stoppa ner huvudet i sanden och hoppas allt har löst sig när man tittar upp igen...

Jag vet, det här är inte min skrivblogg men jag känner att jag vill skriva om något jag känner till, det här känner jag till, det här är något verkligt..   En familj kan bestå av många personer, en nära vän, farmor-farfar, mormor-morfar, syskon o...

Igår fick mitt inlägg och låta som att han var på dödsbädden. För mig kändes det kanske lite så, och det var inte meningen att skrämma upp någon, även om det var jag som skrämdes upp mest. Idag var jag och hälsade på honom och han såg bättre ut, åt m...