Förkyldningar är ett elände men man får dom tyvärr, bygga på immunförsvaret lite. Så jag tog en sjukdag, en behövlig sjukdag, vi alla behöver en paus ibland och idag var det min tur. Gott att bara ligga i sängen och bara sova, sova bort allt och vakna utvilad.

Så vad händer nu då? Vad händer med oss? Du vet ju antagligen redan för du vill ju allt det här, du vill ju ha mig. Vilket är lite svårt mig att förstå med tanke på vilken bitch jag kan vara ibland. Som du sa igår, när ska du sluta att vara sur, om jag är det då? om jag fortsätter att vara det ett tag till, vad händer då? Jag vet faktiskt inte vad som är med mig, antagligen har hjärnan fått ett stopp, hamnat i pausläge. Gud jag vill inte känna såhär, vem vill det. Vill inte älta..

Så nu vill jag bara att allt ska vara som det var innan, ha en frisk pappa, att min syster ska kunna ha en uppvisning utan att man ska gå i olika grupper. Men mamma har valt det här själv, hon har valt att lämna några utanför så då får hon skylla sig själv. Jag tänker inte sitta här och tycka synd om henne. Fan mamma, du får mig att känna som en liten flicka igen som bara vill ha sin mamma stöd och tröst. Men hur mycket den här klyschen, den här min mamma älskade inte mig låter. Så är det så, varför gjorde du så här, du gör mig så arg, så osäker. För det enda jag kan tänka på är hur ditt beteende påverkar mig. Hur du bara kan sitta där och låta oss ta hand om allt. Jag tror, nej jag vet, att du inte orkar för du har alldeles för mycket med dig själv. Men då kan vi säga såhär. Kom tillbaka när du är "frisk", när du orkar, så får vi se om jag orkar smälla dörren i ansiktet på dig, för nu är väntetiden över. Du har kunnat lyfta telefonen, komma förbi och se dina barnbarn, men du vill ju inte, du vågar inte. Jag antar att den nya kommer finnas i ditt liv för att hon vill träffa dig. Så får det väl bli, du krossar mitt hjärta och du ger mig inget val.

Älskade lillasyster, för din skull hade jag fortsatt haft henne i mitt liv, för din skull. Jag vet hur jobbigt det var för dig på uppvisningen och antagligen gör jag inte saken lättare för dig. Jag kommer skriva ett brev, förklara allt för henne. Det är väl enda sättet, kommer inte orka se hennes tårar, om det nu kommer finnas några. Men hennes närvarande i mitt liv eller hennes icke närvarande fungerar inte för mig längre, nu får hon bestämma sig. Antigen är hon med eller så är hon inte det. Går inte vara mittimellan längre, för barnens skull, för min skull. känns det här bäst just nu. Vet att andra har det värre, vet andra inte ens har några mammor att vända sig till. Men nu spelar andra inte stor roll längre, för den här "mamman" är inte mycket att ha längre. Jag kommer inte skriva om dig mer, du kommer inte finnas längre, vet inte om det kommer hjälpa mig. Men att sitta här och vänta, att ha förhoppningar att du kommer ändra dig gör nästan ondare. Du är nu ett avslutat kapitel i min bok av ältande. Brevet kanske du kommer spara. Men vad vet jag, du kommer ju få ett nytt barnbarn så det här kanske inte betyder så mycket.

Jag kanske verkar dålig, kanske inte ger chanser, men det här har gått för långt, jag ställer med dom som verkligen har funnits där, och du är inte en av dom, snarare tvärtom. Jag kommer radera dina nummer, som sagt, jag vill inte ha något med dig att göra längre. Jag kanske bestämmer åt dom men så får det bli, de har en egen vilja sen och jag kommer förklara för dom. Sanningen om allt och de kommer antagligen innebära att de kommer veta att du inte ens kämpade för att få träffa dom. Det kommer göra ont, men den smärtan som du tillfört oss alla försvinner inte. Så du får inga mer chanser, jag kanske sagt det innan men nu håller jag det för du är ändå borta för mig. Hejdå, ja farväl, du kommer nu raderas från mitt liv..