Det är väl typiskt att när man äntligen har fått det bra för pappa så är det andra saker som ska skita sig, eller inte skita sig så, bara bli ett problem. Som man nu står vid ett vägskäl som man inte riktigt ska läsa det. Eller vad som är bäst att göra för oss båda. Fan också, jag hade hoppats så mycket, vi skulle inte bli som dom men nu har det hänt. Jag skulle inte göra som dom, jag skulle vara lycklig, glad och ha en hel familj. Vilket jag har men jag insåg aldrig hur isär vi var förrän det verkligen hände, när hände det? När slutade vi se varandra? Eller gjorde vi aldrig det från början. Kanske jag gör en höna av en fjäder, kanske man bara genomgår någon slags kris med sig själv som inte har något med honom att göra. Kanske är det pms. Jag vet faktiskt inte.

Han har inte gjort något fel, men att känna att det spelar ingen roll om han är här eller inte. Att inte bry sig hur hans dag har varit. Känner mig så hemsk att jag känner så här. När han ringer så tycker jag bara det är störande. Som vi ändå inte har något att prata om. Vi är så dumma, eller så är det bara jag, vi tror hela tiden att allt läser sig om vi fixar det. Vi visste nästan med första barnet att vi skulle antagligen inte klara oss sålänge, men vi höll ihop, för barnets skull, när hon föddes hade vi inget att tänka på än henne. Men det var nog bra då, sen började jag jobba och då blev det problem, då skaffade vi ett barn till, Sen var vi upptagna med henne och då passade vi på att gifta oss för min pappa blev sjuk och jag visste inte ens om han skulle se mig bli gift. Och nu har jag börjat jobba och vi är tillbaka på ruta ett igen, eller rättare sagt jag är tillbaka på ruta ett. För honom finns det väl aldrig några problem. Det är det som stör mig något så fruktansvärt, det här kan vara ett lika stort problem för honom som för mig men han tänker inte erkänna det, han lever hellre olycklig än att gå isär om det är bäst för oss. Har man barn så håller man ihop och så är det bara, så ser han det iallafall.

Det är inte som jag begär skilsmässa här, jag bara blir så frusterad, på hela situationen. Han säger vi får göra det bättre, men tänk om det inte går, jag menar vi kramas ju aldrig, vi säger aldrig att vi älskar varandra. Våran smekmånad firade vi ihop med våra barn, inget gos där inte. Vi har aldrig prioterat oss och jag är osäker på om vi någonsin kommer göra det. Vi bråkar aldrig, vissa kan nog säga att det är bra men vi anstränger oss inte ens för orka bråka, vi bara är. Fan jag vet inte vad jag känner eller vad vi ska göra för att läsa det. Jag blir bara mer frusterad för varje dag som går, för vi har ju inte direkt kunnat prata om det heller, antigen är barnen med eller så sover han eller så sover jag. För jobb, barn och annat måste ju flyta på. Så vi kommer flyta på, för vi lovade ju att älska varandra, det var den lyckligaste dagen i mitt liv när jag gifte mig. Kanske jag inte insåg då varför jag gjorde det. För oss var det ingen stor grej, men det är väl antagligen det, det var ju det inte att skaffa barn heller.

De säger att småbarns åren är det värsta åren för förhållandet. Det är nog rätt, unga och arroganta kanske som trodde det är lätt, att om vi väl skaffat barn så klarar vi allt. Man inser snart hur dumt man tänker ibland. Jag ville väl gå emot strömmen, visa alla hur fel de hade. Så här ser ni, det är inte lätt, vi har problem, så ni som slagit vad kan ta era pengar för här kan ni gotta er i hur illa vi tänker. Att vi bara kör på innan att tänka. Ibland vet jag inte ifall jag ska skratta eller gråta, efter allt med pappa har jag blivit helt bedövad i kroppen. Man kan säkert komma på massa anledningar, massa grejer som man tänker på men det hjälper ju inte nu. Antigen får vi inse att faktan står emot oss, eller så gör vi som brukar göra. Avleder oss med livet och tar oss sist. Hur länge vi nu klarar det...