Hade jag verkligen förväntat mig något annat, hade jag verkligen trott att du skulle rycka upp dig för hennes skull. Fattar du inte att dina problem försvinner inte bara för att du vill det. Dom försvinner inte bara för att du flyr från det som får dig att må dåligt! Jag tror faktiskt att du vet det även om du inte erkänner det, det här kommer äta upp dig om du inte tar hand om det, tar hand om dig själv.. Men det är väl lättare sagt än gjort när du inte har något som distraherar dig eller något att göra. Vi är ju inte så viktiga längre, vi är inte mer än resultatet på dina problem som du själv har skapat. Du behöver hjälp, du behöver rådgivning, kanske t.o.m någon slags medicin. Innerst inne är jag lite rädd, rädd vad du ska göra för att fixa det, rädd för de åtgärder du är villig att ta, men faktum är att du slutade vara min mamma dagen då du bestämde dig för att fly, bestämde dig för att du var viktigare än oss, dagen då du lämnade allt bakom dig..

Och min andra största rädsla är inte bara vad du ska göra, det är att jag ska bli som dig och jag har redan sett tecken och det skrämmer mig mer än något annat, för att bli som dig bådar aldrig till något gott, jag kan se det i mitt äktenskap, jag kan se det i sätt att hantera saker, jag ser mig som att jag gillar ta hand om folk, jag är den som plockar undan istället för att unna tid med barnen och blir irriterad när det står saker framme men plockar undan ändå. Men jag vägrar bli som du, du har kanske präglat mig att tro att jag är mindre än vad jag är, att vara rädd för livet men det är inte du som sitter här och skriver ner mina känslor, det är jag, du skulle aldrig visa dig så sårbar frivilligt. Det är inte du som vill jobba på ditt äktenskap, det är jag, jag lever hellre några månader lycklig än år av olycka. Jag tror faktiskt jag är starkare än dig för jag tog mig ur det, visst rädslan finns där, det kommer den alltid göra, osäkerheten också men det är nog något jag får leva. För är inte det som är grejen att vara mänsklig, att kunna känna, hantera och göra saker på ett visst sätt. Men du har bara ett spår och har gått det så långt nu att vägen börjar ta slut och fallet är inte långt borta.

En del av mig vill att du ska kunna erkänna för dig själv dina problem och få hjälp, en del av mig orkar inte ens bry mig, för jag har slutat tycka synd om dig, men faktum att du fortfarande står här, fortfarande kan göra mig besviken, fortfarande kan påverka mig. Visar ju bara att du fortfarande finns i mitt liv, det blev bara inte på det sättet jag ville..