Helgen är nu här, känns väldigt deprimerande att läsa ailla inlägg, men det känns bra att kunna skriva av sig. För huvudet snurrar verkligen av tankar, varje dag känns som en evig spiral av tankar. Om en själv, om andra. Kan man inte bara få en lugn stund i huvudet utan att behöva döma sig själv.

För jag förstår inte hur något negativt kan få mig att känna mig, så, så så liten. Att man alltid ska behöva göra mer av sig, göra saker bättre för att andra inte ska tycka illa om en. Kan lika gärna stänga in mig för det lär ju inte hända, någon kommer tycka illa om en, någon kommer göra oavsett vad jag tycker eller gör så det är lika gärna bara att skita i det för att oroa sig lär ju inte göra saken bättre. Visst jag säger så nu men det lär ju inte vara så imorgon för då kommer samma tankebana vara här igen.

Att leva med panikångest, dåligt självförtroende och dåligt självkänsla. Det tar på en, det tar all energi man har, varenda cell, varenda del av en kropp töms på livskraft. Varje gång det händer blir man stel, man tänker att man inget vara rädd för, inget att frukta. För det är väl det som det egentligen är till för, att skyddas instinktivt, att sätta upp en mur för fara. Fast den här muren är uppe jämt. skyddar en mot allt.

Jag fick en fråga häromdan av en kvinna jag mötte vad klockan var, svarade på frågan och hon gick vidare. Efteråt tänkte jag att om en man hade frågat mig samma fråga, stannat mig för det då hade jag inte svarat lika snabbt för då hade muren varit uppe, då hade paniken kommit igång. För jag litar inte, jag kan inte, har svårt för det fortfarande. Jag tror inte de bara kan fråga, utan att vilja mig något ont. Innan vi flyttade där vi bor nu så bodde vi lite mera "tufft område" om man kan kalla det de. En kväll när jag cyklade hem med min dotter så körde en bil om mig på vägen. När jag hade stannat och ställt cykeln och höll på ta ner min dotter från cykelstolen så kom en man fram till mig, då blixtsnabbat, hjärtat började slå i tusen volter. Alla möjliga tankar dök i huvudet, ingen av dom bra. Paniken steg i huvudet och jag kunde knappt andas. Men det enda han sa var att jag borde skaffa en baklampa för han såg mig inte, det var han som körde bilen som körde om mig. Så istället för anta det värsta så borde man inte helt lita men ändå inte döma i förhand. Men jag tror det kommer ta lång tid innan det händer, för det är svårt att bli av med dåliga vanor.

Och paniken, det är nästan ironiskt att man får panikångest för att vara rädd för att få panikångest. Fattar inte hur man tänker ibland. Tänker för mycket.

Gaaahhh, försvinn ur mitt huvud, när jag behöver ångest och rädsla tar jag fram det, jag behöver inte det inte dygnet runt. Som jag försöker skydda mig själv omedvetet. Kroppens sätt att ta över efter allt. Men jag är stark, jag är starkare än det. Så är det bara, jag klarar mer än vad jag tror, det borde jag bara se om jag kollar bakåt i tiden. Hur det var förut, hur långt jag kommit. Men nog om mig nu, jag får bara tro att bättre, ljusare och på mig själv. För mina barn ska inte känna det här, aldrig. Aldrig att jag låta dom genomleva detta varenda dag. Därför är det nummer ett, alltid nummer ett att vara en förebild, en trygghet och en stabilitet för mina barn. 

De behöver mig, de behöver MIG. Inte panikångesten, inte dåliga självförtroendet, inte dåliga självkänslan. Allt det som de inte ska ha. Det kommer nog ta ett tag men jag ska lyckas, jag ska titta bakåt och inte ha en enda "anfall" på flera år för så bra är jag. Det är mitt mål, för jag tänker inte ge upp. För de betyder allt. Och de förtjänar allt jag har att ge. Ge av mig själv, utan problem..