Jag vet, jag borde veta. Jag vet att jag inte är min mamma, jag är INTE min mamma. Jag kommer inte bli som henne, som fina syster sa, om du inte vill det så blir du inte det. Jag måste sluta vara så rädd, för något som antagligen inte kommer hända. Man har brister, alla har brister. Jag kan inte ta på mig något för framtiden, för saker som inte hänt än. Jag vill inte att barnen ska vara arga, må dåligt som jag gjort, för något jag har gjort. Men man kan ju inte veta, man kan ju aldrig veta vad de kommer känna, vad de kommer göra med sina liv.

Jag antar bara att man kan guida dom, visa dom vägen. Men det är väl deras val om de vill följa den...

Det är inte perfekt, vems familj är det. Nä jisses perfekt är det verkligen inte, tålamodet ligger på noll och många dagar vill man bara gömma sig under täcket. Jag älskar dom, gud så jag älskar dom. Men priset till bästa mamma får jag inte, det ligger hos någon annan. För jag blir trött, jag blir arg, jag blir ledsen och jag håller inte igen ibland. Men jag får dåligt samvete och det är väl det som räknas. Om jag inte skulle känna något då vore jag ingen bra mamma, ingen bra person. För en mamma är ju inget man är, det är något man förtjänar att vara.

Så det är väl dags att försöka att inte tänka på hur mycket fel man gör, utan hur mycket bra man gör och förstå att man inte orkar allt. Man behöver en paus, de kanske inte förstår det nu men jag hoppas de förstår de sen. Vad som än händer, tänker jag inte ge upp på mig! Så screw you perfektion! Jag är mamma, jag är deras mamma, om inte det räknas, vad gör? För det är det dom behöver, mig..