Jag har inget att säga, inget som är av stor vikt. Med mannen av mig är det bättre, vi fick en helg ihop och vi tog vara på den. Men en helg kommer inte fixa allt, kommer inte få allt att försvinna, den här veckan har varit bra men som sagt har vi ägnat så mycket tid åt varandra. Det finns det inte tid för. Men så här är det ju tyvärr, man hade velat komma hem och berätta om sin dag och han berätta om sin. Han missar när jag är med barnen och jag missar när han är med barnen, vad dom gör, vad de säger, hur de är.

Samma med jobbet, vad han gör, hur det är, berättar han mer där än hemma, skrattar han mer, har han roligare. Saknar han mig, saknar jag honom. Det gör jag, men man vänjer ju sig tyvärr. Man vänjer sig att bara se honom två dagar i veckan, knappt det och man glömmer att berätta, säga vad man tänker. Därför gör det mig lite ledsen att bilen är lagad, att allt ska gå tillbaka till det vanliga, för nu fick vi iallafall se varandra. De där korta bilturerna fick oss att se varandra. Jag vet, det gör slut på dig så jag förstår varför det inte funkar. Men jag kommer sakna det, jag kommer sakna dig.

Annars så vet jag inte. Jag hoppas vi kan klara det här trots jobbet, trots våra olikheter att vi klarar detta. Jag är stolt över oss, vilka vi är, vilka vi vill bli. Så visst hoppas jag på en framtid, gör inte alla det. Men en del av mig känner att det ska finnas mer, mer än det här.

Ja jag är gladare, mycket gladare, jag är glad för den behövliga helgen vi fick men ändå kommer nästa helg själv. Hitta på planer utan dig, kanske en del av mig skäms för hur jag känner, att jag gifte mig att vi borde tänkt på det här tidigare. Men en tjej skrev några ord som faktiskt var gott att höra, att inte vara ensam, att hon kände att hon var i samma sits och var glad att hon inte var den enda som kände så också, så om du läser detta så är jag glad för det också, för det är ju det man känner, som man är den enda som känner så, och skäms för det.. :( För såklart ville man inte att det skulle bli så här, man ville ju ha det bra och vara lycklig och glad, vill inte alla det. Men tyvärr känns det mer som dåliga än bra dagar ibland.

Men han försöker, han skickade gulliga sms, han sa saker jag ville höra, verkligen ansträngde sig. Så om det fortsätter, om jag håller mitt humör inom rimliga gränser, kanske det kan bli perfekt. Men jag saknar, gud vad jag saknar, svenssonliv så det skriker om det. För hur tråkigt det än låter, hur "vanligt" det än är så vill jag vara svensson med dig, så jag hoppas på förändringar, bra förändringar, på ett svenssonliv..