Känns som jag är delad i två, känns jag måste välja men hur jag än gör så blir det inte rätt. Om jag säger nej så känns det som jag tar något, något han verkligen vill. Och vill inte att han ska sitta och grunna hur det kunde ha blivit bara för jag säger nej. Om jag säger ja, så kommer det inte vara bra, inte alls, för så som det är nu är det knappt jag står ut. Om jag säger ja, kan det innebära slutet för oss..

Så därför känner jag mig delad, för vad han och jag vill är helt olika saker. Han tänker på framtiden och jag tänker på nu. Brukar oftast vara tvärtom. Så kanske bryr jag mig inte om hur det blir med det andra eller vad som händer som jag gjorde när han sa det. Kanske jag bryr mig om oss, hur det blir med oss. Och jag är rädd, rädd att jag inte kommer orka, att jag inte kommer stå ut att bli ensam. Fast det är jag egentligen redan.

Soffan känns väldigt tom utan dig, filmerna är inte roliga när du inte är här. Jag tänkte på ditt skratt idag, ditt skratt är roligt och jag saknar det. För vi hinner inte umgås, vi har inte tid, vi får boka tid för att kunna prata men jämt är barnen här. När får vi oss? En kompis sa att det hade inte varit lika svårt om vi inte haft barn. Men då hade vi nog inte varit tillsammans heller, för det är ju dom som gör oss hela, som får oss att kämpa hela tiden. Som får mig att stanna kvar hos dig..

För det här är inget liv jag vill leva, man vill skapa minnen, man vill skapa gemenskap. Vill kunna säga att det här brukade vi göra, det här tyckte vi var roligt. Men vad ska jag säga, att du var borta stor del i början på vårat äktenskap, att vi älskade varandra men det var inte nog. Att vi eller rättare sagt jag (du kommer nog kämpa in till det sista) orkade inte leva ensam längre. För det är så jag ser det när du sa det. Det är så jag målade upp bilden när du sa det.

Så vad ska jag säga, vad vill du höra, vad låter bäst? Jag vill det här för dig så mycket för jag kan se hur det riktigt lyser i ögonen när du pratar om det, hur du verkligen vill detta. Jag kan ju inte ta det ifrån dig, det vill jag inte. Som jag sa, hur skulle det vara om det var tvärtom, du hade inte haft hjärta att ta bort något från mig, säger jag utan att tveka. För det är sån du är, jag går före dig. Det är därför du vill ha mitt godkännande, min tillåtelse om man kan uttrycka det så. Men jag är rädd att när det är väl är gjort, alla planer har skett att jag inte ska stå ut, att jag inte ska orka.

För mycket har hänt för mig också, mycket sker för mig med. För när jag kommer hem så finns det ingen där att prata med om sin dag, ingen att laga middag med, ingen att sitta i soffan och mysa med, ingen att somna bredvid och ingen att äta frukost förutom barnen. Jag vet inte om de märker spänningen mellan oss, om de märker de skiftande humöret när du kommer in i rummet. Allt som har hänt, de påverkar mig fortfarande mer än vad du tror. Jag gör det jag alltid gör, tar bort dom som står nära, det är lättare att säga hejdå då. Då är det lättare att gå sin väg utan att kolla bakåt. Men jag vill ha närhet, jag vill ha dig, men jag vågar inte. Vågar inte känna något, för när du går, gör det inte lika ont, när du lämnar mig, kommer det inte göra lika ont.

Du vill ha ett svar, ja eller nej. Alla som säger ja är inte här, de lever inte här, de är inte de som kommer leva ensamma, det är jag..

JA är mitt svar för allt vad det innebär, det här är något du vill. Även om det är något jag inte vill, jag stöttar dig i det här. Men du får också vara beredd på att missa saker, att inte vara här för mig eller barnen. Du får vara beredd att komma hem till en främling..