Ja så är det, det finns inte så mycket att säga, har påskpysslat med den stora, den lilla varit en sväng på akuten för slem i halsen som envist inte vill lossna. Men nu är det en ganska lugn kväll med lite tv och lite godis, är sjukt mätt nu.

Annars så kämpas det på, han skriver helt rätt saker, såna saker jag vill att han ska säga till mig, inte i sms. Men lätt är det inte när man ses en stund på dagen, jobb, jobb, jobb, detta ständiga jobbandet.

Men inget man kan hjälpa om man vill ha det bra ekonomiskt, eller kunna ge barnen lite av de vill ha. Vi visste det här från början, är väl lite svårt att leva med det bara. Folk frågar mig om det blir ensamt och klart det blir det, lov, röda dagar är ju inget som han är hemma för. Så är det bara. Är lite trött på att så är det bara, vi skulle kunna laga det här, fylla upp punkan som gjorde sönder hjulet men då får man ju tänka på att man kanske inte skulle cyklat när luften i hjulet hade gått ur från början. Man visste ju att det skulle gå sönder förr eller senare. Metafor för tejpa ihop det och få det att funka innan luften går ur igen.

För jag älskar honom, hör du det JAG ÄLSKAR DIG! Det ryser ju fortfarande i hela kroppen när du rör mig, även om det bara är för en kram. Men ibland känns det som jag lever med en främling. Vaknade upp inatt och märkte din närvaro, hur det en gång kändes att vakna och veta att du var där. Kommer ihåg ditt lilla rum i din lägenhet, hur mysigt det var, kommer ihåg min lilla säng och jag snodde allt täcke, hur vi en gång grälade och jag gick och la mig på min lilla madrass på golvet och vaknade upp och du låg bredvid mig. Ja minnen finns det, kanske inte såna där långa minnen som går tillbaka flera år, vi fick några minnesvärda innan jag blev gravid, då det blev så slutgiltigt. Men ändå visste jag, om inte annat att du skulle finnas där. För du var den killen, du var den killen som inte skulle dra eller lämna mig själv att ta det ansvaret själv. Den killen som du fortfarande är, jag ser fortfarande honom. Jag ser fortfarande den killen som tror på oss i vårt och torrt. Önskar bara att jag hade lite mer tro, kanske då skulle det inte kännas så här, så här ensamt att bo med en främling.

Sen är det du också, just när jag tror att jag kommit underfund med dig, börjar fatta vad du gör så förvånar du mig ännu en gång. För jag fattar verkligen inte, skyll inte ifrån dig, du vet att du inte kan skylla ifrån dig. Han är våran pappa, han sitter där alldeles ensam och du är trött!??! Han genomgår en sjukdom, genomgår något hemskt, genomgår det själv för att du lämnade honom! Vi kanske har börjat acceptera, vi vet att det inte blir ni igen, jag tror inte ens att jag vill det, för det var aldrig ni, ni var bara något som höll ihop för våran skull. Eran kärlek var aldrig synlig för oss, kärleken för oss var inte ens där. Men att du har mage att neka honom, att neka oss våran pappa för att du är trött, det är bara rena rama bullshiten så det skriker som det. Du vill inte se honom, du vill inte att vi ska tycka synd om honom, hålla om honom, oroa oss för honom, vara med honom. Du vill att vi ska tycka synd om dig, det har alltid varit synd om dig. Du och din förbannade barndom förstörde min, vad jag än gjorde hade jag ju det aldrig värre än dig. Mina ärr på armarna är väl beviset på det. Du visste, men du valde att inte se, du såg men du blundade. Fan vad du har skadat mig psykiskt, man ska inte skylla sin mamma för allt men nu gör jag fan det för nu har jag fått nog! Allt som hänt började med dig, om du bara visat att du älskat mig, att du brydde dig om mig så kanske ärren hade blivit mindre. Kanske jag hade kunnat minskat mina misstag.

Jag anklagar honom för att inte visa något när det egentligen är tvärtom, vilket jag fick bevisat idag, "hur ska jag kunna visa något när du aldrig gör det, när aldrig får någon respons så slutar man att försöka" Jag har verkligen blivit som du, det jag svor att inte bli. Känslokall, rädd för konflikter, orolig människa. Jag hatar dig för det! Jag hatar mig själv för det.. Vet du att jag avundas döttrar som är nära sina mammor, kunna se de som en nära vän, att kunna dela sin dag med dom. Kunna lämna barnen utan att tänka att man skapar problem, bryter mönstret. Jag önskade jag hade kunnat haft den kontakten med dig. Men du lyckas allt få ogjort, som att välja dina favoritbarn, utan att ens försöka få kontakt med dom som stött bort dig, för fan de är dina barn! Ditt eget kött och blod, är inte det något att kämpa för, är inte det något att vilja ha i sitt liv. Tror snart att det inte finns något kvar av dig, jag kan kanske känna att jag utnyttjar dig för barnbarnen. Men tror inte jag ska känna så längre. Inte ens när inte orkar vara min mamma, min familj, kanske om vi hade haft det bra hade du kunnat förklara varför jag känner så här. Varför jag är så osäker, varför varenda grej ska vara ett sånt problem, varför jag känner mig nere och måste bli bekräftad för att du aldrig bekräftade mig. Ja jag skyller på dig, du tar fram lilla mig, rädda mig, osäkra mig.

Men nu får det fan vara nog, jag behöver inte dig för du har inte gett mig annat än elände. Du har ju verkat tagit till dig favoriterna men jag vill inte vara en av dom, så glöm mig, glöm dina barnbarn för jag har tröttnat. Tänker du stötta bort gör jag detsamma. Tyck vad du vill, tyck ni andra vad ni vill, men jag behöver kärlek och det finns inte hos dig. Jag vet faktiskt inte vad som är kvar längre. Det som sårar mig mest är att du är min mamma för fan! Man ska inte behöva känna så här för dig, jag vill ju ha dig i mitt liv, jag vill ju att dina barnbarn ska känna dig men just nu gör du det så svårt för mig. Det funkar inte, luften har gått ur däcket och det här går inte att laga. Tror du att du är trött, se det från min sida så kan du se på trött. Jag kanske gifte mig för fort, jag skaffade antagligen barn för fort, jag kanske är lik dig men jag ska fan bryta mönstret för jag är envis, för jag är ett kap, jag är behövd och jag är älskad av en man som inte hade någon plikt till mig från början. Men jag tänker inte ge upp, så jag kommer fan älska, jag kommer visa kärlek för jag vet att jag kan, jag vet att jag vill, om det är så ska fan konfrontera dig också, för du är spöket i mitt liv som finns i mina drömmar och jag tänker inte bli hemsökt längre. För du vill ju inte ens försöka så varför ska jag. Jag har en annan familj och du ingår inte i den längre. För mig är du bara tomhet, ängslan och tvivel. Alltså inget jag behöver, farväl för det som varit och till dig som gav såren i mitt hjärta.

Det kanske börjat läka men inte tack vare dig, ärren är fortfarande kvar. Jag är bara glad för en sak, du gav mig mina syskon och dom är det finaste, de är älskvärda, vackra och underbara. Hoppas att de vet det.. Jag älskar dom, mina barn och min man, och pappa. Du är inte ens älskad av mig längre, du kunde inte älska mig, ditt eget barn. Ursäkterna finns inte kvar, gör vad du vill med ditt liv. Du kanske "ställer upp", kommer när jag ropar. Snällt, men du behöver inte, det är inte din plikt, du kanske tycker du gör mig en tjänst, men jag behöver inte dina tjänster. Jag behövde dig, det var kanske för mycket begärt..