Orättvist, det är vad det. För hur man gör känns det som man är den elaka, den dumma. Vet inte om det skulle göra saken bättre att ha honom här när det ändå är som det är. Det känns som jag har en stor sten i magen, den värker och den bara blir större. Ibland vill jag bara skrika, skrika tills mina lungor inte orkar längre. Då vill jag gråta, gråta sådär rejält så man blir helt slut i kroppen. Springa tills benen inte orkar längre, tills mjölksyran sätter in och man måste stanna och hämta luft. Och då äntligen kan man andas. För det så det känns, som mina lungor inte får tillräckligt med luft, kroppen känns tung och otillräcklig.

Allt beror inte på honom, kanske det inte alls beror på honom. Antagligen beror det på mig, det gör det mesta. Gud jag blir så trött på det här, blir så trött på mig.

Men idag, just idag är det inte jag, vi har två dagar att ses. TVÅ dagar, helger jobbar han, jag jobbar dagar, han jobbar kvällar. Jag förstår honom, jag gör det, jag menar jag sitter ju här och skriver av mig istället för att prata med honom. Jag sitter ju här och ältar för att det går inte prata med honom. För när jag säger något, när jag säger att det är orättvist, så säger han att det alltid blir så här, kanske det blir det, antagligen är det så. Men är det konstigt, när han inte är hemma så har jag barnen, han får sovmorgon när jag lämnar barnen och då får han tid till lite annat, lite tid för sig själv. När får jag det? När kan jag unna mig det, ska vi tala om rättvisa, kom och gå i mina skor för en dag. Jag har inte tid att träffa någon, när jag har det så vet jag inte ens om jag orkar. För jag oftast är jag helt slut. Så att du säger att du ändrar planer bara för att jag säger det, bara för att slippa att jag blir sur. Jag vill att du ska vilja umgås med mig. Är det så konstigt med tanke hur mycket tid vi får ihop.

Är trött på ensamma helger, jag är också trött på att se dig gå, känn dig dissad för jag kan inte hjälpa det. Och ibland gör du det bara värre. När du försöker för mycket blir det värre, när du tror att jag inte ser att du städat, såklart jag ser, jag är inte blind. Vad vill du, en jäkla medalj eller? Jag städar också, och tar hand om barnen och jobbar. Som du, jag står inte och skryter för mina ansträngningar. Jag gör dom bara. Så vad vill du mig? Jag tänker inte ställa mig och applådera.

Jag vet att du inte vill bli dissad, vem vill det. Men jag går och lägger mig snart och jag har träffat dig en timme idag innan vi bytte av varandra. För det är ju så det känns. Det här jäkla skiftjobbandet. Samtidigt blir jag så frusterad för det är ju jag som sitter här och beklagar mig, det är jag som är patetisk och jobbig. Och du kommer sitta där och säga att vi kommer fixa det, vi behöver bara göra det här och det här. Men fan jag orkar inte ens anstränga mig för jag har glömt, jag har glömt hur det är att vara kär, att vara förälskad. Så antagligen är det här mitt fel, antagligen är det mig det är fel på för att jag tvivlar, jag tvivlar på oss.

Vet inte hur länge jag orkar, jag är ledsen.. Livet är orättvist, jag är orättvis..