Alltså nu är det så här, jag vet att jag har svårt att säga saker, det är lättare för mig att skriva saker. Jag är ledsen för det men jag vet inte hur annars att uttrycka mig, när jag ser dig får jag svårt att tänka. Blir osäker på vad jag vill, är rädd att säga fel saker. Eller inte säga tillräckligt.

Jag vet att du menar väl och såklart jag vet att det är vardag och det inte det jag menar. Tända ljus och tjafs, det är ju inte det jag vill! Jag vill att vi ska se varandra, faktiskt kunna se varandra och vara glada för det. Som idag när vi hämtade barnen och vi höll den lilla i varsin hand och den stora turades om att hålla båda två, det var lycka för dagen. Det är ju det som är problemet, vi har ju inte ens en vardag. Inga frukostar ihop, inga stunder med barnen ihop ute, knappt inne för den delen heller. Och vi då, ägnar ingen tid för varandra, när vi har barnvakt tjafsar vi eller är ute på fest. Inte ens då umgås vi, vi gör alltid saker isär. Jag menar, de två dagarna du är ledig, vill man ju kunna se någon kompis, kunna träna och samtidigt ska jag jobba och hinna vara med barnen och dig. Man är glad om man har någon tid kvar för att sova.

Sen måste du förstå mig också, för jag säger inte att jag skulle ha det bättre med någon annan, skulle säkert vara likadant om jag fortsätter det här beteendet. Men jag har svårt för närhet, du måste förstå min uppväxt, där fick man inga kramar, ingen som tyckte synd om en. Man fick klara sig själv, jag fick en säng att sova i, syskon att leka med, leksaker och mat på bordet. Allt en familj ska utan någon kärlek. Jag jobbar på det, men du kan inte förvänta dig att jag ska kunna ta mig ur hela min livsyn, hela min barndom på några år. Jag vet inte hur det var med dig, det finns såklart folk som har det värre eller haft det värre så det är inte synd om mig men så är det. Jag vet inte riktigt hur man älskar någon för jag har aldrig blivit älskad själv, det var ingen som sa att de älskade eller saknade mig. Som frågade hur jag mådde. Tror du att det är lätt för mig då att visa något jag aldrig har upplevt.

Det enda jag vet är att det inte ska vara såhär, jag tänker inte låta mina barn uppleva samma sak som jag och då menar jag med oss. Jag såg aldrig att mina föräldrar tyckte om varandra, man fick nästan tjata på dom att de skulle pussas, de höll aldrig varandra i handen, de pussades aldrig hejdå, de kramades aldrig. Så var det bara och nu upprepades det igen. För jag verkar inte ha lärt mig, jag vet inte riktigt hur man gör. Men mina barn-våra barn-älskar jag, så mycket att det nästan gör ont i hjärtat. Och ska visa det varje dag för dom vad mina föräldrar aldrig visade mig, kärlek..

Så jag är ledsen för det, jag är ledsen att jag är svår. Men anledningen att jag säger ifrån från början är ju just det, jag vill ju inte att vi ska sluta som mina föräldrar, då måste jag ju säga något. Jag tänker inte leva i ett kärlekslöst äktenskap, det inget jag kommer tillåta, så därför säger jag till. Till ifall jag tycker något är svårt, då säger jag detsamma till dig. För du är inte lätt att läsa heller, det är svårt för mig att tro att du tar lätt på det här, eller vad du känner när jag inte pussar dig eller kramar dig. För det är nog inget du vill leva med heller..

Hoppas du förstår lite bättre, för det här är jag, jag är inte enkel, jag är inte lätt, men om man vill ha något så får man kämpa för det och det gäller oss båda. För ingen av oss vill ju leva så här..

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Cancer, det första som kommer i tankarna när någon smärta dyker upp i kroppen som man inte känner igen. Orden maler genom huvudet, upprepar sig om och om igen för att kunna gräva en grop av ängslan och ångest hos mig. "Sluta nu, det är bara lite magk...

Vad är det för fel på mig, kan jag inte bara vara glad och positiv. Det är som det kommer såna där upp dagar där man tror man kan kan klara allt, det är väl inte så svårt och sen kommer såna här dagar. Såna här dagar man bara vill gräva ner sig. Gömm...

Vad ska man skriva då, jag har inte vart här på ett tag. Tror jag la ner skrivandet ett tag men nu kommer en sån där period som man bara känner för att bli en struts och stoppa ner huvudet i sanden och hoppas allt har löst sig när man tittar upp igen...

Jag vet, det här är inte min skrivblogg men jag känner att jag vill skriva om något jag känner till, det här känner jag till, det här är något verkligt..   En familj kan bestå av många personer, en nära vän, farmor-farfar, mormor-morfar, syskon o...

Igår fick mitt inlägg och låta som att han var på dödsbädden. För mig kändes det kanske lite så, och det var inte meningen att skrämma upp någon, även om det var jag som skrämdes upp mest. Idag var jag och hälsade på honom och han såg bättre ut, åt m...