Blir så trött, blir så trött att ta upp tidningen och läsa att ännu en tjej blivit våldtagen. Fan jävla grismänniskor till män som tror de kan göra vad som helst, blir så arg!!"¤%&¤/()((?=)`?`   En 20-årig tjej som gick av spårvagnen och blir våldtagen, javisst varför inte, varför ska en tjej kunna gå ensam, kunna göra något på egen hand. Ska varje tjej behöva ha med sig en egen personlig livvakt, eller en vän varje gång man ska göra någonting. Avskyvärda jobbiga irriterande värld, är det här jag vill att mina barn ska växa upp i, att man ska vara glad att man ifall man klarar sig utan att bli antastad, sexuellt ofredad eller våldtagen, ska man ha vunnit något slags pris då. Vad ska jag säga till mina döttrar, gå inte själva på kvällen, ha alltid en blick bakom axeln och håll nycklarna hårt i handen om det nu hjälper.

För det är ju så det känns, man blir tagen av sitt liv, för de är inte dom där jävla våldtäcksmännen som blir ärrade för livet, de är inte de som ska våga sig utanför dörren igen, de är inte de som ska gå och titta över axeln så de inte är förföljda, de är inte de som blir ärrade för livet att aldrig mer lita på någon igen. Ja har kanske inte blivit våldtagen mitt ute i gatan men jag vet hur det känns att säga nej och ingen hör en, jag vet hur det är att inte lita på någon, jag vet hur det är att inte våga gå ensam, jag vet hur det känns att bli kränkt och förlora självförtroendet, jag vet för det är för det försvann aldrig, det är fortfarande kvar.

Nä blir så jävla arg, för de känns som att det är något så vanligt, och sen ska det handla om vad man hade på sig, vad man sa, hur full man var. Sen vem det var och om man gjorde motstånd. Sen när man sagt allt det där så är det inte säkert att de får högt straff ändå, de kanske inte ens får ett år..

Det här är ju inte så jag vill att de ska se på världen, de ska vara starka, självständiga och kunna ta hand om sig själva. Slippa ha min oro, min ångest. För dessa idiotiska jävla svinen som tror de kan bara hålla på hur som helst, att vi är någon slags jävla egendom som de kan bara ta när de känner för det. Ska bara säga en sak, vi är människor, vi är kanske kvinnor men fan har vi rätt att säga nej, vi har rätt att stå på oss och vi har rätt att slippa bli rörda när vi inte vill det! Jag vet massa hemskt händer i världen men det här är vad jag var irriterade på idag. Mansgrisar som borde bli kasterade för att ens tänka tanken på att röra någon.. Nä blir så arg och mest för att jag hade velat kunna göra motstånd när det väl hände mig, men då gjorde jag det "vanliga" eller det som brukar hända när det är någon man håller nära eller kanske t.o.m älskar gör det, man skyller på sig själv... 

Hade jag verkligen förväntat mig något annat, hade jag verkligen trott att du skulle rycka upp dig för hennes skull. Fattar du inte att dina problem försvinner inte bara för att du vill det. Dom försvinner inte bara för att du flyr från det som får dig att må dåligt! Jag tror faktiskt att du vet det även om du inte erkänner det, det här kommer äta upp dig om du inte tar hand om det, tar hand om dig själv.. Men det är väl lättare sagt än gjort när du inte har något som distraherar dig eller något att göra. Vi är ju inte så viktiga längre, vi är inte mer än resultatet på dina problem som du själv har skapat. Du behöver hjälp, du behöver rådgivning, kanske t.o.m någon slags medicin. Innerst inne är jag lite rädd, rädd vad du ska göra för att fixa det, rädd för de åtgärder du är villig att ta, men faktum är att du slutade vara min mamma dagen då du bestämde dig för att fly, bestämde dig för att du var viktigare än oss, dagen då du lämnade allt bakom dig..

Och min andra största rädsla är inte bara vad du ska göra, det är att jag ska bli som dig och jag har redan sett tecken och det skrämmer mig mer än något annat, för att bli som dig bådar aldrig till något gott, jag kan se det i mitt äktenskap, jag kan se det i sätt att hantera saker, jag ser mig som att jag gillar ta hand om folk, jag är den som plockar undan istället för att unna tid med barnen och blir irriterad när det står saker framme men plockar undan ändå. Men jag vägrar bli som du, du har kanske präglat mig att tro att jag är mindre än vad jag är, att vara rädd för livet men det är inte du som sitter här och skriver ner mina känslor, det är jag, du skulle aldrig visa dig så sårbar frivilligt. Det är inte du som vill jobba på ditt äktenskap, det är jag, jag lever hellre några månader lycklig än år av olycka. Jag tror faktiskt jag är starkare än dig för jag tog mig ur det, visst rädslan finns där, det kommer den alltid göra, osäkerheten också men det är nog något jag får leva. För är inte det som är grejen att vara mänsklig, att kunna känna, hantera och göra saker på ett visst sätt. Men du har bara ett spår och har gått det så långt nu att vägen börjar ta slut och fallet är inte långt borta.

En del av mig vill att du ska kunna erkänna för dig själv dina problem och få hjälp, en del av mig orkar inte ens bry mig, för jag har slutat tycka synd om dig, men faktum att du fortfarande står här, fortfarande kan göra mig besviken, fortfarande kan påverka mig. Visar ju bara att du fortfarande finns i mitt liv, det blev bara inte på det sättet jag ville..

Ja så är det, det finns inte så mycket att säga, har påskpysslat med den stora, den lilla varit en sväng på akuten för slem i halsen som envist inte vill lossna. Men nu är det en ganska lugn kväll med lite tv och lite godis, är sjukt mätt nu.

Annars så kämpas det på, han skriver helt rätt saker, såna saker jag vill att han ska säga till mig, inte i sms. Men lätt är det inte när man ses en stund på dagen, jobb, jobb, jobb, detta ständiga jobbandet.

Men inget man kan hjälpa om man vill ha det bra ekonomiskt, eller kunna ge barnen lite av de vill ha. Vi visste det här från början, är väl lite svårt att leva med det bara. Folk frågar mig om det blir ensamt och klart det blir det, lov, röda dagar är ju inget som han är hemma för. Så är det bara. Är lite trött på att så är det bara, vi skulle kunna laga det här, fylla upp punkan som gjorde sönder hjulet men då får man ju tänka på att man kanske inte skulle cyklat när luften i hjulet hade gått ur från början. Man visste ju att det skulle gå sönder förr eller senare. Metafor för tejpa ihop det och få det att funka innan luften går ur igen.

För jag älskar honom, hör du det JAG ÄLSKAR DIG! Det ryser ju fortfarande i hela kroppen när du rör mig, även om det bara är för en kram. Men ibland känns det som jag lever med en främling. Vaknade upp inatt och märkte din närvaro, hur det en gång kändes att vakna och veta att du var där. Kommer ihåg ditt lilla rum i din lägenhet, hur mysigt det var, kommer ihåg min lilla säng och jag snodde allt täcke, hur vi en gång grälade och jag gick och la mig på min lilla madrass på golvet och vaknade upp och du låg bredvid mig. Ja minnen finns det, kanske inte såna där långa minnen som går tillbaka flera år, vi fick några minnesvärda innan jag blev gravid, då det blev så slutgiltigt. Men ändå visste jag, om inte annat att du skulle finnas där. För du var den killen, du var den killen som inte skulle dra eller lämna mig själv att ta det ansvaret själv. Den killen som du fortfarande är, jag ser fortfarande honom. Jag ser fortfarande den killen som tror på oss i vårt och torrt. Önskar bara att jag hade lite mer tro, kanske då skulle det inte kännas så här, så här ensamt att bo med en främling.

Sen är det du också, just när jag tror att jag kommit underfund med dig, börjar fatta vad du gör så förvånar du mig ännu en gång. För jag fattar verkligen inte, skyll inte ifrån dig, du vet att du inte kan skylla ifrån dig. Han är våran pappa, han sitter där alldeles ensam och du är trött!??! Han genomgår en sjukdom, genomgår något hemskt, genomgår det själv för att du lämnade honom! Vi kanske har börjat acceptera, vi vet att det inte blir ni igen, jag tror inte ens att jag vill det, för det var aldrig ni, ni var bara något som höll ihop för våran skull. Eran kärlek var aldrig synlig för oss, kärleken för oss var inte ens där. Men att du har mage att neka honom, att neka oss våran pappa för att du är trött, det är bara rena rama bullshiten så det skriker som det. Du vill inte se honom, du vill inte att vi ska tycka synd om honom, hålla om honom, oroa oss för honom, vara med honom. Du vill att vi ska tycka synd om dig, det har alltid varit synd om dig. Du och din förbannade barndom förstörde min, vad jag än gjorde hade jag ju det aldrig värre än dig. Mina ärr på armarna är väl beviset på det. Du visste, men du valde att inte se, du såg men du blundade. Fan vad du har skadat mig psykiskt, man ska inte skylla sin mamma för allt men nu gör jag fan det för nu har jag fått nog! Allt som hänt började med dig, om du bara visat att du älskat mig, att du brydde dig om mig så kanske ärren hade blivit mindre. Kanske jag hade kunnat minskat mina misstag.

Jag anklagar honom för att inte visa något när det egentligen är tvärtom, vilket jag fick bevisat idag, "hur ska jag kunna visa något när du aldrig gör det, när aldrig får någon respons så slutar man att försöka" Jag har verkligen blivit som du, det jag svor att inte bli. Känslokall, rädd för konflikter, orolig människa. Jag hatar dig för det! Jag hatar mig själv för det.. Vet du att jag avundas döttrar som är nära sina mammor, kunna se de som en nära vän, att kunna dela sin dag med dom. Kunna lämna barnen utan att tänka att man skapar problem, bryter mönstret. Jag önskade jag hade kunnat haft den kontakten med dig. Men du lyckas allt få ogjort, som att välja dina favoritbarn, utan att ens försöka få kontakt med dom som stött bort dig, för fan de är dina barn! Ditt eget kött och blod, är inte det något att kämpa för, är inte det något att vilja ha i sitt liv. Tror snart att det inte finns något kvar av dig, jag kan kanske känna att jag utnyttjar dig för barnbarnen. Men tror inte jag ska känna så längre. Inte ens när inte orkar vara min mamma, min familj, kanske om vi hade haft det bra hade du kunnat förklara varför jag känner så här. Varför jag är så osäker, varför varenda grej ska vara ett sånt problem, varför jag känner mig nere och måste bli bekräftad för att du aldrig bekräftade mig. Ja jag skyller på dig, du tar fram lilla mig, rädda mig, osäkra mig.

Men nu får det fan vara nog, jag behöver inte dig för du har inte gett mig annat än elände. Du har ju verkat tagit till dig favoriterna men jag vill inte vara en av dom, så glöm mig, glöm dina barnbarn för jag har tröttnat. Tänker du stötta bort gör jag detsamma. Tyck vad du vill, tyck ni andra vad ni vill, men jag behöver kärlek och det finns inte hos dig. Jag vet faktiskt inte vad som är kvar längre. Det som sårar mig mest är att du är min mamma för fan! Man ska inte behöva känna så här för dig, jag vill ju ha dig i mitt liv, jag vill ju att dina barnbarn ska känna dig men just nu gör du det så svårt för mig. Det funkar inte, luften har gått ur däcket och det här går inte att laga. Tror du att du är trött, se det från min sida så kan du se på trött. Jag kanske gifte mig för fort, jag skaffade antagligen barn för fort, jag kanske är lik dig men jag ska fan bryta mönstret för jag är envis, för jag är ett kap, jag är behövd och jag är älskad av en man som inte hade någon plikt till mig från början. Men jag tänker inte ge upp, så jag kommer fan älska, jag kommer visa kärlek för jag vet att jag kan, jag vet att jag vill, om det är så ska fan konfrontera dig också, för du är spöket i mitt liv som finns i mina drömmar och jag tänker inte bli hemsökt längre. För du vill ju inte ens försöka så varför ska jag. Jag har en annan familj och du ingår inte i den längre. För mig är du bara tomhet, ängslan och tvivel. Alltså inget jag behöver, farväl för det som varit och till dig som gav såren i mitt hjärta.

Det kanske börjat läka men inte tack vare dig, ärren är fortfarande kvar. Jag är bara glad för en sak, du gav mig mina syskon och dom är det finaste, de är älskvärda, vackra och underbara. Hoppas att de vet det.. Jag älskar dom, mina barn och min man, och pappa. Du är inte ens älskad av mig längre, du kunde inte älska mig, ditt eget barn. Ursäkterna finns inte kvar, gör vad du vill med ditt liv. Du kanske "ställer upp", kommer när jag ropar. Snällt, men du behöver inte, det är inte din plikt, du kanske tycker du gör mig en tjänst, men jag behöver inte dina tjänster. Jag behövde dig, det var kanske för mycket begärt..

Det är väl typiskt att när man äntligen har fått det bra för pappa så är det andra saker som ska skita sig, eller inte skita sig så, bara bli ett problem. Som man nu står vid ett vägskäl som man inte riktigt ska läsa det. Eller vad som är bäst att göra för oss båda. Fan också, jag hade hoppats så mycket, vi skulle inte bli som dom men nu har det hänt. Jag skulle inte göra som dom, jag skulle vara lycklig, glad och ha en hel familj. Vilket jag har men jag insåg aldrig hur isär vi var förrän det verkligen hände, när hände det? När slutade vi se varandra? Eller gjorde vi aldrig det från början. Kanske jag gör en höna av en fjäder, kanske man bara genomgår någon slags kris med sig själv som inte har något med honom att göra. Kanske är det pms. Jag vet faktiskt inte.

Han har inte gjort något fel, men att känna att det spelar ingen roll om han är här eller inte. Att inte bry sig hur hans dag har varit. Känner mig så hemsk att jag känner så här. När han ringer så tycker jag bara det är störande. Som vi ändå inte har något att prata om. Vi är så dumma, eller så är det bara jag, vi tror hela tiden att allt läser sig om vi fixar det. Vi visste nästan med första barnet att vi skulle antagligen inte klara oss sålänge, men vi höll ihop, för barnets skull, när hon föddes hade vi inget att tänka på än henne. Men det var nog bra då, sen började jag jobba och då blev det problem, då skaffade vi ett barn till, Sen var vi upptagna med henne och då passade vi på att gifta oss för min pappa blev sjuk och jag visste inte ens om han skulle se mig bli gift. Och nu har jag börjat jobba och vi är tillbaka på ruta ett igen, eller rättare sagt jag är tillbaka på ruta ett. För honom finns det väl aldrig några problem. Det är det som stör mig något så fruktansvärt, det här kan vara ett lika stort problem för honom som för mig men han tänker inte erkänna det, han lever hellre olycklig än att gå isär om det är bäst för oss. Har man barn så håller man ihop och så är det bara, så ser han det iallafall.

Det är inte som jag begär skilsmässa här, jag bara blir så frusterad, på hela situationen. Han säger vi får göra det bättre, men tänk om det inte går, jag menar vi kramas ju aldrig, vi säger aldrig att vi älskar varandra. Våran smekmånad firade vi ihop med våra barn, inget gos där inte. Vi har aldrig prioterat oss och jag är osäker på om vi någonsin kommer göra det. Vi bråkar aldrig, vissa kan nog säga att det är bra men vi anstränger oss inte ens för orka bråka, vi bara är. Fan jag vet inte vad jag känner eller vad vi ska göra för att läsa det. Jag blir bara mer frusterad för varje dag som går, för vi har ju inte direkt kunnat prata om det heller, antigen är barnen med eller så sover han eller så sover jag. För jobb, barn och annat måste ju flyta på. Så vi kommer flyta på, för vi lovade ju att älska varandra, det var den lyckligaste dagen i mitt liv när jag gifte mig. Kanske jag inte insåg då varför jag gjorde det. För oss var det ingen stor grej, men det är väl antagligen det, det var ju det inte att skaffa barn heller.

De säger att småbarns åren är det värsta åren för förhållandet. Det är nog rätt, unga och arroganta kanske som trodde det är lätt, att om vi väl skaffat barn så klarar vi allt. Man inser snart hur dumt man tänker ibland. Jag ville väl gå emot strömmen, visa alla hur fel de hade. Så här ser ni, det är inte lätt, vi har problem, så ni som slagit vad kan ta era pengar för här kan ni gotta er i hur illa vi tänker. Att vi bara kör på innan att tänka. Ibland vet jag inte ifall jag ska skratta eller gråta, efter allt med pappa har jag blivit helt bedövad i kroppen. Man kan säkert komma på massa anledningar, massa grejer som man tänker på men det hjälper ju inte nu. Antigen får vi inse att faktan står emot oss, eller så gör vi som brukar göra. Avleder oss med livet och tar oss sist. Hur länge vi nu klarar det...